RECENSION  

NIOBE
RADIOERSATZ
CD - Tomlab, 2001

För tillfället släpps ovanligt mycket hybridmusik. Popmusik gjord med experimentsinne eller experimentmusik med melodier och gitarrkomp. Om ’Nsync är ett exempel på det första (lyssna noga på "Pop" om du inte tror mig) så är Niobe ett exempel på det sistnämnda.

Hon heter egentligen Yvonne Cornelius, den köln-baserade kvinna som ligger bakom "Radioersatz". Sedan tidigt nittiotal har hon experimenterat med musik och med samplingar som av tekniska skäl (förmodligen har hon en gammal sampler) är begränsade till 2 MB. Med hjälp av lager av dessa rossliga samplingar bygger Niobe upp något slags form av popmusik, som hon ibland sjunger över. Lo-fi-känslan som medförs av 2MB-begränsningen innebär också att det ofta känns som man lyssnar på nåt gammalt, typ Portishead på 30-talet.

Ibland handlar det emellertid om bakgårds-Mouse on Mars med svängiga basgångar och seriefigursröster, men lika ofta låter Niobe som en kvinnlig Tom Waits, när han är på sitt sämsta äckel-humör, eller så skapar hon Rosemarys Baby-stämning med en Sound of Music-vers. Det intressanta är att det ändå passar ihop hela tiden, och att de här ytterligheterna faktiskt kan förekomma i samma låt, helt utan problem. Trivsamt, och kanske lite obekvämt.

/ Petter