RECENSION  

TUJIKO NORIKO
SHOJO TOSHI
CD - Mego, 2001

Det är först med viss tvekan som jag lyssnar på den här skivan. I pressinfon står det att Norikos musik är poppig och melodiös. Det är lätt att misstänka att detta är ännu en japansk variant av Eggstone, men lyckligtvis så visar det sig att inte vara så.

Tujiko Noriko bor i Tokyo och började göra musik redan 1978. Det är svårt att säga hur gammal hon är genom att titta på omslagsbilderna, men hon ser ut att ha blöjor på sig…. Nog sagt om det. Hon köpte en sampler och en synt 1999 och släppte sedan skivan "Keshou To Heitai" förra året. Förra sommaren började hon även att spela in den här skivan. Hon träffade Pita i Tokyo och gav honom en demo vilket ledde till kontakt och kontrakt med bolaget Mego.

Shojo Toshi är en försiktigt skiva. Relativt enkelt genomfört med melodier och harmonier som tilltalar. I det första spåret, "endless end", finns en enkel melodi spelad på en billig synt tillsammans med fint piano ovanpå en bakgrund av enkelt trummande och brusande elektronik. I andra spår finns sång, både på japanska och engelska. Alla texter och vissa låttitlar står endast skrivna på japanska på omslaget så det är inte helt lätt att reda ut vad Norika sjunger om, men låttitlar som "girl meets boy" och textrader som "you’re so beautiful" borde dock i stora drag berätta vad det här handlar om.

Hitpotential finns i "bebe" med ett, för att vara på den här skivan, hårt beat och sönderpysslade ljud- och rösfragment. Det är inte helt enkelt att jämföra musiken med något annat. På sina ställen låter det som gamla goda Seefeel fast med japansk sång. Elektronik blandas med piano och Norikos sång, som kanske påminner om en japansk Kate Bush enligt skivbolaget själva.

Utöver sin musik är Tujiko Noriko inblandad i den nystartade tidningen "OK FRED", och hon ingår även i Slidelab. Exakt vad Slidelab syssslar med vet jag inte, men MaruMaru är med där också och de har gjort omslaget till den här skivan.

Sammanfattningsvis ett bra album. Det passar bra som bakgrund till regniga höstdagar, trots att man inte begriper vad Noriko sjunger om. Det är kanske lite märkligt att det släpps på Mego som brukar syssla med mer abstrakt material, men Norikos musik innehåller ju ändå en hel del elektronik och det kan kanske vara så att Mego vill visa oss fler sidor av den elektroniska musiken. Vad man än tycker om sång eller en viss struktur (vers-refräng-vers) i musik, så ger åtminstone det här en ny dimension, vare sig den är bra eller dålig.

/ Christoffer