RECENSION  

NILS PETTER MOLVAER
RECOLOURED
LP - Universal Jazz, 2001

Här har vi alltså en norsk The Wire-jazztrumpetare som låter sig remixas av både den ene och den andre. Inget ont i det, men efter en genomlyssning börjar jag drabbas av funderingar kring vad syftet med plattan egentligen är. Vill de åstadkomma ett spännande och hyperexperimentellt möte mellan gammal hederlig jazz och modernare elektroniska tongångar? Eller vill de göra en skön samling låtar man kan ha gående i bakgrunden när man dricker gin & tonic en fin eftermiddag? Är det alternativ ett som gäller har de misslyckats kapitalt. Är det alternativ två så ska jag vara den förste att gratulera till ett väl utfört arbete, även om man väl lika gärna skulle kunna leta fram någon gammal Kruder & Dorfmeister-platta ur skivhyllan istället.

Majoriteten av de här remixarna är nämligen gjorda av folk som verkar syssla med behagliga jazzbeats till vardags. Att de får remixa en livs levande trumpetare leder inte till så mycket mer än att de just samplar honom lite grann som de skulle sampla vilken gammal jazzskiva som helst som de grävt upp på Oslos skivbörsar. Till och med våra vänner i Funkstörung går i fällan. Deras remix av "Solid ether" är faktiskt det mest oinspirerade jag någonsin hört från paret Fakesch / De Luca. Lite jazz och behagliga beats är allt de får ihop. Efter halva låten tror man att det ska ordna sig - då försvinner jazzen och det blir macho-electronik ett tag - men sedan kommer Nils Petter in igen. Det är inte dåligt, men väldigt trist när man vet vad Funkstörung brukar kunna snickra ihop.

Mer intressant blir det däremot när remixare som rör sig utanför triphop-avdelningen får visa upp sina förmågor. Herbert bygger om orginalet till lite lugn och fin house, Cinematic Orchestra gör filmmusik-ambient och Mental Overdrive etno-drum'n'bass. Norske hiphop-kungen Tommy Tee sätter ihop ett riktigt bra beat men tyvärr är hans rappare för trista för helheten ska fungera. En instrumentalversion hade helt klart suttit bättre. Plattans två bästa stunder kommer när Bill Laswell och Phonoversion får ta över kontrollerna. Laswell lägger Molvaers trumpetslingor över en rejäl reggaebas och arabisk percussion. Inte så överraskande kanske, men ändå bra. Och de för mig okända Phonoversion ger oss en dos dubbig electronica där orginalmelodin hålls hårt nerfiltrerad i bakgrunden.

Men i alla behaglighet så har plattan också några riktigt hemska stunder. Först och främst TeeBees drum'n'bass-remix. Jag antar att ingen har meddelat honom att det är olagligt att hålla på med sådan där Moving Shadow-idioti nu för tiden, eller så var han ute på tur när de ringde från London. Fast han framstår ändå som ett geni jämfört med Trulz och Robin som gör riktigt tafflig electro. De försöker programmera knepiga trummor men det blir inte knepigt nog och när spåret efter oändlig tid mynnar ut i någon slags lågbudget-Underworld-4/4-tjafs är det bara att stänga av.

/ Per