RECENSION  

JON SHEFFIELD
IT’S BEEN SO LONG SINCE I'VE SEEN THE OCEAN
CD - Tomlab, 2001

När flera av electronicagenrens artister gör kall och strikt elektronisk musik så kan det vara skönt med skivor som den här. Jon Sheffield gör musik på ett eget sätt. Enligt honom själv så ska musik vara rolig att göra och rolig att lyssna på. Han beskriver sin stil som aningen stökig och mycket lekfull. Skivbolaget Tomlab tycker att musiken påminner om Mouse on Mars tidiga ljud med allt vad det innebär. Skivan har förresten sitt ursprung i en livespelning Sheffield gjorde som förband till Oval i Chicago förra året.

Skivbolagets beskrivning av hur det här låter är inte helt korrekt, tycker jag. Mouse on Mars var ganska tillbakadragna på exempelvis Vulvaland, men Sheffield är allt annat tillbakadragen. Han säger även att hans musik handlar om att bli ett barn på nytt och den beskrivningen stämmer aningen bättre. Visst finns det ljud som påminner om Mouse on Mars, eller snarare om andra artister som påminner om Mouse on Mars, till exempel Vert. I flera av spåren på skivan finns en blandning av elektroniska och akustiska instrument. Jag tror dock inte att det är Sheffield som spelar själv eftersom de låter misstänkt snodda från andra artister. I "Dear Yma" finns exempelvis en fin loop under nästan hela spåret som låter direkt hämtad från något klassiskt musikstycke.

Så gott som alla spåren på skivan innehåller mängder av ljud. Musiken är ibland rejält osammanhängande och ur takt samtidigt som bakgrunden är fylld av knäpp och knarr. På flera spår hörs barnröster och fragment av sång. Det är bland annat detta som gör att hela skivan känns just så lekfull och "rolig" som Sheffield själv vill framställa den som. Den är till och med så lekfull att den är aningen jobbig att lyssna på till en början eftersom man inte hittar något att fokusera på. Efter ett par genomlyssningar hittar man dock barnsliga melodier och försiktiga försök till takter och trumljud som åtminstone håller lite ordning.

Ett litet problem är att vissa spår inte känns som något annat än utfyllnad. I jämförelse med skivans bästa bitar, som till exempel "Antarctica (for Gabriel)", så är andra delar helt enkelt för tråkiga. När skivan är som bäst är den dock riktigt bra. I avslutande "Vaudeville" så finns hela tiden en fin och vriden loop av blåsljud samtidigt som mängder av ljud fyller på efter hand. "Whimsican Dial" är bråkig electronica med inslag av rock'n'roll-munspel och tillochmed technoinfluenser. Tidigare nämnda "Antarctica (for Gabriel)" är en ensam och sorgsen gitarrloop som byggs på med mer gitarr, mer pyssel och mer ljud. Trevliga mängder med ljud, helt enkelt.

Gillar man artister som Vert och annat Sonigrelaterat så är den här skivan definitivt värd att ta en närmare titt på. Besök även www.tomlab.de för att få reda på mer om skivbolaget.

/ Christoffer