RECENSION  

AUTECHRE
CONFIELD
CD - Warp, 2001

Traditionen bjuder att en ny Autechre-skiva ska firas med många recensioner. Denna gång bjuder tre av våra experter på sina åsikter. Ingen tycker väl direkt lika, men alla gillar plattan.

I.

Det finns en spansk arkitekt som heter Santiago Calatrava. Han ritar byggnader som inte går att bygga, byggnader som är fantastiska på pappret men som skulle kollapsa eller implodera eller irritera om de verkligen byggdes. Jag har för mig att sånt kallas teoretisk arkitektur. Det är där någonstans Autechres musik passar in år 2001; allting är fantastiskt men det går egentligen inte att göra och skivan är därför hela tiden på väg att sprängas i ansiktet på en. Passande nog är också Rob Brown, Autechres ena medlem, en före detta arkitekturstudent.

Inför Confield tar han och kamraten Sean Booth avstamp någonstans i sin egen musikaliska barndom, mellan Mantronix och sin egen Incunabula, men det är nästan omöjligt att höra genom alla knepigheter. De här två männen har under resans gång upptäckt så mycket nytt som de vill föra in att musiken numera spretar både framåt och bakåt i den elektroniska musikens historia. Samtidigt.

Första låten, "VI Scose Poise", skulle lätt kunna tas för ett elektroakustiskt stycke från 70-talet. Autechre lyckas placera sig väldigt nära det typiska ljudet av de ljudskulpturer som den tidens avant garde-musiker byggde, spelade in och förvrängde. Men man behöver inte gå längre än till den tredje låten, "Pen Expers", för att få höra dem gå och ett helt annat håll och istället ta sig an och förstöra åttiotals-hip-hopen.

"Pen Expers" är också den jobbigaste låten på skivan. Men det finns fler. Autechre har tidigare uttryckt sitt gillande för gamla hederliga tape-manipulatörer som Bernhard Parmegiani och det skulle mycket väl kunna vara just Parmegianis kaos-teoretiska, akustiska "händelser" som påverkat Autechres musik åt det här hållet. Precis som på de senaste årens skivor LP5 och EP7 är det ganska mycket ljud man måste ta sig igenom för att lyckas höra vad det egentligen handlar om här. Ibland knepar och knåpar de in sig i ett hörn där bara de, och inte skivlyssnarna, får plats. Men oftast går det att ta sig igenom och börja lyssna efter rätt saker och då blir Confield en väldigt behaglig skiva.

/ Petter

II.

"De har gjort en rockplatta", tänker jag efter att ha lyssnat genom de tre första spåren på Autechres senaste alster. Väldigt städade beats samsas med ljud som om man har lite fantasi skulle kunna associera till manglande gitarrer (ja, kanske inte på inledande "VI scose poise", men det får väl vara rockballaden då...). Så här mycket arenarock har Booth och Brown aldrig varit.

Men sen händer det något under "sim gishel" och jag börjar istället tro att jag lyssnar på soundtracket till Dantes "Den gudomliga komedin I: Inferno". Och mycket riktigt så känns det som om man vandrar längre och längre ner i Helvetet i spåren som följer. Klaustrofobi, paranoia och ångest. Plattan kulminerar i den fantastiska "bine" - en ensam och något defekt kyrkorgel från en atombombad framtid samsas med något som en gång kanske var en rytm. En låt jag inte tycker påminner så mycket om något Autechre gjort tidigare. Jo, kanske att man tror att man lyssnar på Chiastic Slide för någon sekund.

Så klart hittar man några nya kul Ae-ljud hitt på Confield också. Exempelvis fläkten som kommer in i slutet på "VI scose poise", Gummibandsljudet i "parhelic triangle" och hela avslutningen av "lentic catachresis".

Givetvis är Confield ett mycket bra släpp, men jag tycker att både Chiastic Slide och LP5 är bättre. Man har gått ifrån dom allra meckigaste trummorna och det tycker jag är lite synd. Däremot är detta nog den Autechre-platta som lyckas förmedla mest känsla. Vad menar jag med det då? Jo, på Chiastic Slide och LP5 (eller vilket släpp som helst efter Tri Repetae) sitter man och förundras och imponeras av produktionen och det tekniska i programmeringen men på Confield är det mer en helhetskänsla av obehag som bildas inne i huvudet. Nu kanske detta beror på att man lyssnat på Autechre tidigare och "vant sig". I vilket fall som helst så spelar resonemanget ovan ingen roll då alla nämnda plattor är kanon.

/ Martin

III.

Jag är så gott som övertygad om att det här är Autechres bästa skiva hittills i deras karriär. Med tanke på vad de har gjort tidigare så har de en hel del att leva upp till och det har de absolut lyckats med. De har ännu en gång lyckats ta sin musik till en helt ny nivå trots att det inte går att ta fel på att det är Autechre man lyssnar på. Confield är svårbeskriven men om man tar de mer experimentella spåren på LP5 eller EP7 och krånglar till dem ytterligare så hamnar man ungefär rätt. Det handlar om musik utan regler och utan struktur. Åtminstone inte den struktur som tidigare funnits i Autechres musik.

På många sätt så är Tri Repetae den skiva som låter mest som Autechre enligt formulär 1A, och det är nog även den skivan som de flesta Autechreliknande grupper försöker kopiera. Något slags referensverk som man på Confield tagit ett gigantiskt kliv ifrån.

Tidigare har det till stor del handlat om svängiga, komplexa takter med hiphop som grund tillsammans med geniala och enkla melodier. Lp:n Amber är ett utmärkt exempel på detta. På Tri Repetae fanns dessa element kvar men man hade lagt till en hårdare sida med tyngre och elakare ljud. På Confield finns också melodier och takter men allt är processat till en sådan grad att det kan vara svårt att känna igen de klassiska elementen från första början. Inledande "VI scose poise" kan tas som exempel. Spåret innehåller egentligen bara två saker. En bakgrund bestående av något sorts söndermalt klangljud och en lite ödslig och reverbförsedd melodislinga som dyker upp mer eller mindre slumpmässigt. Just detta avvikande från de tidigare ofta matematiskt korrekta spåren på flera av de tidigare albumen är det som gör Confield mest intressant.

På Confield känns det på flera ställen som om Autechre skapat musik med olika lager. Melodier, bakgrund och takter slåss med varandra om utrymme och detta gör musiken ständigt skiftande. Spåret "Bine" är ett bra exempel på detta. En stökig och spektakulär trumprogrammering med små attacker av ljud som kommer och går utan direkt kontroll. Takt blir ljud blir brus och sedan takt igen. Egentligen obeskrivligt och på många sätt fascinerande att lyssna på. Definitivt musik som är fullständigt ny och aldrig hörd förut. En fråga man ställer sig är hur mycket mänsklig inblandning det finns i denna på flera sätt totala avsaknad av ordning och reda. Det kan antagligen vara så att maskinerna själva står för en hel del av det man hör på skivan. Jag kan tänka mig att Autechre har vridit fram större delen av skivan utan att egentligen veta hur det skulle låta innan de började, och sedan blivit förvånade av och helnöjda med resultatet.

Med allt kaos och oljud som finns på Confield så tror man att Autechre har gått ifrån alla små melodislingor som alltid har varit så genialiskt effektiva och vackra. Så är det inte, utan dessa finns på flera ställen på den här skivan också. I spåret "Pen Expers" så försöker hela tiden en vacker och enkel melodi tränga sig igenom ett lager av vasst trumvansinne. Antagligen samtliga virveltrummor i din trummaskin på en och samma gång utan någon som helst ordning. När melodin sedan ökar i styrka för att kunna ta överhanden blir det ungefär så bra som musik kan bli.

Även i spåret "Uviol" visar sig Autechre från sin genialt enkla sida. För att vara på den här skivan så är takten relativt enkel. En repetativ och kraftig bas tillsammans med en slumpartad och skimrande melodi gör det här till Confields absolut bästa spår. Musiken trevar sig fram och blir ibland avbruten av mer oroväckande ljud och någon sorts väsande virveltrumma. Just denna oroväckande känsla finns förresten på flera ställen på skivan. Ljuden är precis så vridna att man får intrycket av att det är ganska elak musik man lyssnar på. I "Uviol" passar detta fantastiskt bra mot slutet när den enkla och försiktiga melodin får lämna plats när ondare och mer störande ljud dyker upp.

Confield måste vara Autechre mest unika skiva hittills. Man har lyckats producera både ljud och takter som ingen har hört förut. Det känns givetivs lovande när man ibland får känslan av att all musik är gjord och att det är svårt att komma med något nytt. Autechre kan man dock lita på och Confield är årets mest givna skivköp, hittills helt utan konkurrens

/ Christoffer