RECENSION  

VERT
NINE TYPES OF AMBIGUITY
CD - Sonig, 2001

Adam Butler beskriver sin senaste skiva som "ett utforskande av gränserna mellan Zenbuddism och Marxism, samtidigt som gapet mellan humaniora och vetenskap minskas". Det är möjligt att Vert har tänkt till lite under skapandet av skivan men hans teorier berättar inte speciellt mycket om hur hans musik egentligen låter. Möjligen kan förhållandet mellan andlighet och politik ställas bredvid förhållandet mellan "riktig" eller "seriös" musik och oljud eller musik som ställer sig utanför den vanliga strömmen. Vad Vert än har haft för tanke bakom så är musiken åtminstone riktigt bra.

Det är ganska förståeligt att skivan är släppt på Sonig (Mouse on Mars bolag). Verts musik kan till viss del sägas vara inspirerad av kanske just Mouse on Mars och deras säregna ljud. Skivan är fylld med filtrerade, behandlade och mer eller mindre oidentifierbara ljud. Knaster och brus tillsammans med harmonier och i flera fall disharmonier. Det är detta som är det mest intressanta med skivan. I allt detta kaos finns relativt tydligt strukturerade "låtar" som flödar framåt med hjälp av knepiga takter uppbyggda av märkliga läten. Vert undersöker helt enkelt det digitala ljudets processade analoga felaktigheter. De, i många fall, enkla melodierna består av toner som ligger på gränsen till att vara rena. Ljudet är hela tiden nära rundgångens gräns och ofta skär det fint i högtalarna, men Vert lyckas dock hålla alla dessa skeva element på rätt sida om lyssningsbarhetens gräns. Musiken är riktigt behaglig att lyssna på och även de hårdare rytmerna framstår som lugna och fina när reglagen står rätt.

Många av spåren genomgår någon sorts utveckling. Det som börjar på ett sätt slutar ofta på ett annat och musiken är fylld av oväntade vändningar. I inledningsspåret får vi bland annat höra ett ganska traditionellt breakbeat uppbackat av en knappt fungerande bakgrund. Detta är en känsla som återkommer på flera ställen under skivans gång. Musiken och ljuden är ofta på gränsen till att falla sönder. I det första spåret, "Blindsight", försvinner all struktur någonstans i mitten och brus tar över. I andra spår, som t.ex. "Codfish Dada", görs stor musik med små medel. Små elektroniska detaljer hakar upp sig mitt i en enkel melodi samtidigt som ett ensamt föränderligt ljud hela tiden finns i bakgrunden. I några spår verkar det även finnas traditionella analoga instrument - bas och trummor märks på flera ställen, men behandlade på något sätt. Vert är en skolad pianist och behärskar flera klassiska instrument så användandet av analoga instrument är fullständigt naturligt.

Skivbolaget kallar det här för "Hacker-Jazz" och det är ingen dum beskrivning. Det som i grunden kanske inte är så märkvärdig musik får passera genom Verts digitala ljudbehandling och resultatet blir smått fantastiskt. Har man hört "Mewantemooseic"-tolvan så känner man igen sig. Den här skivan är dock inte riktigt lika experimentell som tolvan. Spåret "Scope/Lifetime" finns förresten med på båda skivorna men i en något annorlunda version på tolvan. "Nine Types of Ambiguity" är definitivt något att hålla utkik efter när den släpps den sista april.

/ Christoffer