RECENSION  

ÄNDAMÅLEN HELGAR MEDLEN
LIVE
Smålands Nation - Lund, 01-03-23

Japp, vi har varit ute och rest igen. Den här gången hamnade vi på Smålands Nation i Lund, där Fireworks Editions höll i trådarna. En lagom stor samling av improvisations- och elektroniksveriges elit hade tagit sig ner från Stockholm. Kent Tankred och Leif Elggren var på plats för att uppträda tillsammans som Guds Söner. Jean-Louis Huhta, som verkar bli alltmer insyltad i de gamla svenska konstmusikkretsarna, likaså. Utöver detta utlovades framträdanden av Per Svensson, ett för oss okänt amerikanskt band vid namn Frealiminal Lycantrophizers samt den oefterhärmlige Johannes Bergmark.

Nämnde Bergmark inledde kvällen genom att visa upp sin besträngade kista. Han tog noggrant av sig skorna och kröp in i sin vita, strängförsedda och mikrofonklädda likkista som stod mitt på Smålands dansgolv. Publiken var något avvaktande när sällsamma ljud började höras i högtalarna men vågade sig så småningom närmre kistan. I kistans huvudände finns ett hål och genom detta kunde man se Bergmark framföra någon sorts sång. Kistans naturliga resonans tillsammans med strängar och mikrofoner förstärkte denna sång till ett märkligt malande och mumlande ljud. Detta pågick i ungefär 20 minuter och man måste fråga sig själv vad Bergmark vill säga. Är det dödsångest det är frågan om, eller kanske helt enkelt bara ett ljudexperiment? Intressant hursomhelst, trots att vissa skämtare i publiken inte tyckte så.

Christoffer Presto Bergmarks uppträdande följdes av Guds söner, närmare bestämt Kent Tankred och Leif Elggren. När dessa två farbröder satte sig tillrätta på scenen kunde vi konstatera att Leif Elggren ser ut som en 20 år äldre upplaga av Fat Bankrolls egen Christoffer. Detta bevisades senare vid Firework Editions skivförsäljningsbord, där Per Svensson och en annan Firework-kille kallade Christoffer för Leif och bad honom vakta skivorna en stund. Roligt. Guds söners framträdande var för övrigt kvällen absoluta höjdpunkt. Tankred, med stort Sture Dahlström-skägg, och Elggren satt koncentrerade med mestadels allvarliga miner bakom ett bord belamrat med utrustning. Vi kunde urskilja en gammal symaskin, diverse kontaktmikrofoner och givetvis elektroniska instrument. Med hjälp av detta byggdes en fantastisk ljudmassa upp. På hög volym med symaskinen på fullt varv bjöds vi på en mäktig och bedövande ljudupplevelse som varade i bortemot en halvtimme. Alldeles otroligt bra.

Efter Guds söner var det dags för ännu ett uppträdande av Johannes Bergmark. Den här gången med en fiollåda fylld av kammar, pinnar, fjädrar och rivjärn som användes till hans så kallade "Valfisk", en hårt mickad träbit klädd med ännu fler prylar, kvarnar, strängar och klockor. Genom att skrapa och gnida diverse föremål mot denna "Valfisk" så uppstod knepiga, roliga och underliga ljud. I synnerhet de sista fem minuterna av detta framträdande var väldigt bra. Bergmark ökar takten och byter spelverktyg med frenetisk hastighet och ljudet blir ett fullständigt slumpmässigt plockepinn av rassel, knäpp och klockringningar.

Härnäst på programmet stod Per Svensson, som tidigare under kvällen noggrant förklarat för oss vad Fireworks olika skivor kostade, både i svenska kronor och i dollar. Han började sitt framträdande sittande på en stol med mullrande högtalare i förgrunden. Mitt på scenen stod någon sorts stålkonstruktion och detta får väl kallas Per Svenssons instrument. Per Svensson reser sig, tar på sig skyddshandskar och solglasögon och ser plötsligt ut som ett motorcykelgängs frontfigur. Bestyckad med en vinkelslip ger han sig på stålkonstruktionen så att gnistorna yr ut i publiken, som relativt skräckslagen ryggar tillbaka. Det känns ganska industriellt med en ylande slipmaskin och ett elektroniskt muller i bakgrunden, samtidigt som gnistorna lyser upp den dunkla lokalen. Intressant både att se på och att höra.

Om Guds söner spelade högt så spelade Jean-Louis Huhta ännu högre. Han körde ett mer traditionellt elektronikaframträdande, sittandes koncentrerad bakom sina instrument. Huhta spelade drivande och mycket elektronisk musik, ganska långt ifrån exempelvis LPC:s dansanta ljud. I synnerhet hans första låt, som stannade upp i någon sorts rock'n'roll-pauser för att sedan driva vidare på högsta volym, får ses som en höjdpunkt.

Någon höjdpunkt var däremot inte kvällens sista band, Frealiminal Lycantrophizers. De beskrevs som en "amerikansk performancegrupp [som] skapar halvt äcklande, komiska situationer som drar åt ett surrealistiskt håll. Allt ackompanjeras av vansinnig frijazz och massiva trummor". Tråkigt nog visade de sig vara ett rockband med saxofon (saxofonisten var förresten lik Dogge i Latin Kings, eller?), som för att dra uppmärksamheten från musiken lät framföra ett skådespel i stil med Carl Johan De Geers tv-serie Tårtan. Skillnaden var möjligen att man tyckte att Tårtan var roligt när man var liten och att det här var tråkigt nu. Inte ens lite naket blev det och det hela får ses som kvällens besvikelse.

Dock vägde de övriga artisterna upp detta lilla nederlag och vi får ändå ge betyget väl godkänt till denna kväll. I övrigt så kan man konstatera att det är populärt med skägg i Sveriges konst- och elektroniska musikkretsar, att grogg är billigt på Smålands och att det faktiskt inte är speciellt långt till Skåne. Se även upp framöver eftersom skivrecensioner i anslutning till denna afton är i antågande.

Kolla även:
www.musiker.nu/frim/gall.html
www.algonet.se/~tankred/fer.html

/ Christoffer & Petter