RECENSION  

SAIAN SUPA CREW
KLR
CD - Virgin, 1999

Okay, okay, jag vet att detta inte är någon ny skiva. Det chockade även mig när jag ena dagen såg deras video på Crossfade och andra läste en recension om dem. Skivan är två år gammal, för helvete. Men det är tiden det tog för detta franska hiphop kollektiv att "slå" i Sverige.

Första gången jag hörde talas Saian var julen '99 när en polare kom hem från Frankrike. Man har ju hört hur äkta, mogen och genuin den franska hiphop-scenen var, så jag undrade om han hade plockat upp nån fet hiphop. Svaret var som väntat att den franska hiphoppen inte var speciellt mycket att hänga i granen, dock hade han fastnat för ett, för att använda hans ord, "överfett kollektiv som bara är så jävla mycket hiphop".

Och visst är jag benägen att hålla med honom, detta är jävligt mycket hiphop helt enkelt, och kärlek och humor är två ingredienser som inte saknas (även om jag inte riktigt förstår skämten med min gymnasiefranska). Skivan är väldigt varierad och de trixar och leker en hel del med tekniker, en del scratch och väldigt mycket beatbox. Kort sagt alla de delar som höjer plattors hiphop-värde. Detta visar dom inte minst på låtarna "Ring my bell", "Pitchy and Scratchee show" och "Angela", där de pluggar in ett gammalt mixtape och kör gamla old-school-låtar för att sedan plocka ut det igen och köra vidare som vanligt. Jävligt snyggt och fantasifullt. Problemet med är dock att lika mycket som skivan är varierad är den ojämn och inget är i närheten av den klass hitlåten "Raz de Maree" håller. I sina lysande stunder påminner de väldigt mycket om The Arsonists men i sina sämre låter dom som Papa Dee featuring en smörig soulsångerska.

Slutligen måste jag säga att det här är den bästa franska hiphop jag hört. Visst är den franska scenen väldig genuin och väldigt mycket hiphop, men är den bra? – Nej, skulle jag vilja säga. Förvisso har jag problem med franskan och speciellt med fransk hiphop-slang, och då tycker jag att man missar det viktigaste elementet - rappen. Men det är inte bara det, produktionerna och idéerna är även de ofta gråa och fantasilösa, ta bara tråkiga artister och band som Alliance Ethnic, IAM - det franska svaret på Wu-Tang - och den pinsamme MC Solaar. Då återstår bara beatbox, scratch, kärlek och glädje, men det är saker som Saian har en hel påse av.

/ Kåre