RECENSION  

PAN SONIC
AALTOPIIRI
CD - Blast First, 2001

Det är svårt att höra förändringar hos ett band som har en stil som ligger väldigt långt ifrån alla andras. Det gäller definitivt för Pan Sonic. Även om de tar stora steg framåt från en skiva till nästa så skiljer sig den grund som de utgår ifrån så pass mycket från alla andra att det ändå mest är den skillnaden man hör. Alltså kan det troligtvis vara svårt att höra att våra finska vänner faktiskt förändrats rejält sedan senaste skivan "A" kom för nästan exakt två år sedan. Jag har lyssnat på skivan en hel del de senaste veckorna och jag har bestämt mig för att det är såhär - utvecklingen har tagit Pan Sonic ganska långt i två olika riktningar:

Riktning ett: Man märker att de tagit intryck av de artister som de vanligtvis förknippas med nu för tiden, dvs de hundratusentals laptop-snillen som dykt upp de senaste åren. Pan Sonic har alltid delvis jobbat på mikro-nivå och gjort musik där just de små skillnaderna i ljudet varit det viktiga. De har tagit detta vidare till en nivå där små knäppanden och surrljud utgör musikens viktigaste delar.

Riktning två: Det finns gott om hårda, industriella inslag. Pan Sonic har blivit maskinella som en hel mekanisk verkstad på gamla dar. Även detta har funnis i deras musik tidigare, men inte alls lika utstuderat som här.

Stora skillnader alltså, men ändå samma gamla goa Pan Sonic som tidigare. Det är precis en sådan utveckling man önskar att alla ens favoritgrupper ska ha, att de utvecklas rejält utan att tappa det som gjorde dem bra från början. Det är uppenbarligen inte alltid så lätt, men Pan Sonic visar att det går genom att släppa sin bästa skiva hittills.

/ Petter