RECENSION  

POLE + BURNT FRIEDMAN
LIVE
Stengade 30 - Köpenhamn, 16/12 - 2000

Japp, då var det dags för konsert i Köpenhamn igen. Efter en dags dumturistande och skivhandlande i den danska huvudstaden begav vi oss till Stengade 30. Det kan värt att nämna att konsertlokalen ligger på Stengade 18 och alls icke 30, vilket kan orsaka viss förvirring när man försöker hitta dit. Det gjorde det också, men efter ett extra varv runt det råttförpestade kvarteret så var vi framme. Det luktade underligt i lokalen. Några engelsktalande hip-hopare stod lite oväntat i ett hörn och rappade för varandra. Sen blev en av dem arg och skrek som Chris Rock ett tag.

På övervåningen, en bar som heter Stalingrad, spelade DJ Filip enbart Rhythm & Sound-tolvor. Det var ganska trevligt. En trappa ner, i själva konsertlokalen spelade en annan DJ skivor. Han spelade till en början trevlig electronica och gick efter ett tag över till Rhythm & Sound-tolvor han också. Dock i en annan hastighet än på ovanvåningen, men det lät bra ändå. Intressant.

När skivspelandet hade slutat talade en inspelad röst med tysk brytning om för oss att Burnt Friedman skulle spela. Det gjorde han också, men han syntes inte till. Under ett par förvirrade minuter funderade vi på om han kanske befann sig bakom det lilla skynke som hängde framför en del av scenen, men icke. Efter ett tag hittade vi honom, stående vid ett bord längst bak i lokalen under en svag, röd lampa. Konstigt, men bra. Cirka 95 procent av den ganska stora publiken begrep aldrig vad som hände, utan stod och tittade på scenen och väntade på att någon skulle visa sig.

Burnt Friedmans framträdande var extremt bra. Han körde sitt egenutvecklade och hyperavancerade MiniDisc-set, med fem MD-spelare och ett mixerbord och en rejäl låda med MD-skivor. Han såg extremt upptagen ut hela tiden när han vred på sina reglage och bytte skivor i Sony-spelarna. Med denna utrustning vävde han fram väldigt invecklad musik som, trots att den var förinspelad i fragment, styrdes i ögonblicket genom det sinnrika MD-systemet. För ungefär ett år sedan körde han ett liknande set på Nefertiti i Göteborg. Då var musiken mer åt latin-hållet. Den här gången lutade det mer åt knepig electronica, fast väldigt snabbt. Det fanns inte en sextondel utan att Burnt hade klämt in ett ljud där. Man anar att samarbetet med Atom Heart i Flanger inspirerar lite.

Sen var det Poles tur. 30 sekunder efter att Friedmanns applåder ekat ut satte han igång. Någon pigg dansk rejvare hade suttit hemma och gjort mögliga techno-tunnlar på sin gamla 386:a. Dessa projicerades bakom Pole, vilket bidrog till att allt kändes som Chillout Zone på MTV för tio år sedan. Han såg dessutom väldigt nervös och häpen ut hela tiden. Troligtvis hade han ingen som helst kontroll över sina instrument. Förutom de förprogrammerade, dubbiga bakgrunderna körde han lite riff på sitt Nord Modular-keyboard igenom en effektbox och sitt karaktäristiska jättemixerbord. Det lät ganska illa. Ljudet var extremt högt och han lyckades bara spela dåligt muller, helt i otakt med bakgrundsgunget. Låt två saknade förresten bakgrundsgung, eftersom det var en marsch… Förvirrande. Troligtvis var han inte nöjd med resultatet själv, eftersom han ville sluta efter bara 30 minuter. Han blev dock inropad på scenen igen och spelade lite till och då lät det mycket bättre. När det började bli bra var alltså Poles konsert slut. Tråkigt.

Sammanfattningsvis:
Burnt Friedmann – Riktigt bra.
Pole – Inte fullt så bra.
Konsertlokal – Förvirrande namn, relativt sunkig men ändamålsenlig.
Inne på konserter i Danmark – Super-8-filmvisning i taket.

/ Christoffer & Petter