RECENSION  

FIRESIDE
LIVE
Lund - Smålands Nation, 00-11-11

Det var ett tag sedan Fireside var ute på vägarna må jag då säga. Därför kändes det helt rätt att på lördagskvällen springa ner till Smålands för att kolla in våra norrländska hjältar och se vad som hänt sen sist.

Idag hade bandet fått förstärkning av två killar som såg ut att vanligtvis spela i Bear Quartet. En kille på synt och en annan som verkade agera hjälpbasist, percussion-kille och roddare på samma gång. ...Är ganska säker på att dom spelar i Bear Quartet - dom hade Bear Quartet-frisyer. Alla var klädda i uniformen röd t-shirt och svarta jeans och även scenen var klädd i rött. Ganska snyggt. En annan kul grej var att Fireside-Kristoffer och Fireside-Frans nu är mer lika än någonsin...

Nåväl, hur lät det då? Ja, man kan ju inte beskylla spelingen för att vara publikfriande (om det nu publikfrieri skulle vara något dåligt...). Efter att ha inlett med senaste plattans "svåraste" spår "Hals und Beinbruch", fick han-som-antagligen-spelar-synt-i-Bear-Quartet spela techno aldeles ensam i en fem, tio minuter. Kändes rätt meningslöst och lät mest som ett Underworld på en tebjudning. Men sen satte orkestern igång på allvar. Och det lät ju bra även om det aldrig blev särskilt jätteupphetsande. Man märker att killarna har skaffat sig drivor av rutin och allting sker väldigt avslappnat på scen (Jävligt tight band / Red. anm.). Ett stort minus var dock detta eviga byte av instrument hela tiden. Ibland skulle det spelas tre gitarrer och ibland två basar o.s.v.

Förutom den lite oväntade jättegamla "Styrofoam" spelade man nästan bara låtar från senaste skivan. Man hade även gjort en uppdelning genom att lira dom lite mer hårda låtarna i början av spelningen för att sen via ett instrumental-parti lugna ner sig betydligt. I mitt tycke låg spelningens höjdpunkt just i den intrumentala biten som började med den långa avslutningen av "Take a Down" och sen fortsatte i en mycket trevlig version av "Elite".

Det verkar som om Fireside har utvecklats så att sången har fått mindre och mindre betydelse. Om man jämför med dom första plattorna, där sången och framför allt texterna betyder mycket för att förmedla det vemod som karaktäriserade de yngre versionerna av gruppen, så är det nu på senare tid musiken som utvecklats och i många avseenden gjort sången överflödig. Det vemodiga lever givetvis kvar, men numer sitter det i just musiken.

Lite oväntat var det ingen i publiken som skrek "öööh, spela Throwstar!!", vilket det alltid annars brukar vara. Däremot blev det lite falsk allsång i sistanumret "Left Rustle": "... öhhh, and I tried to think..." vilket jag tyckte var lite humor. Annars är detta lite av Firesides problem; man vill framföra skör, känslig och på många ställen tyst musik, men en lördagspublik är ju givetvis ganska full och därför täcks dessa partier över av vrålande fotbollskörer... Resultatet kan bli en aning bisarrt.

/ Martin