RECENSION  

SUTCLIFFE JüGEND
THE VICTIM AS BEAUTY
CD - Death Factory, 1999?

Dags för Fat Bankroll att hoppa på noise-bandvagnen innan genren blir otrendig. Fast det blir ingen japnoise utan en temaplatta om en mördare som fångar en lifterska och därefter genomför den obligatoriska våldtäkten, tortyren och mordet. Detta är inte fattigt eller dumt, gjort av tonåringar i Cradle of Filth-tröjor. Med tanke på namnet (Peter Sutcliffe är en av de mer kända seriemördarna, Yorkshire Ripper) så skulle man lätt kunna tro det (skön Motörhead-känsla med det där tyska ü:et också / Red. anm), men vi talar power electronics från ett av de gamla klassiska banden. En av medlemmarna, Kevin Tomkins, har medverkat i Whitehouse.

Just att det är en temaplatta gör att jag uppskattar den mer än den lilla mängden power electronics/noise jag hört innan. Nu byggs en obehaglig stämning upp, det är inte bara korta stycken med provokativt innehåll utan en helhet. Nu låter jag tyvärr som en kille som köper Jethro Tull-skivor och må så vara. Men att det är en enhet gör att atmosfären byggs upp sakta och ordentligt. I sin recension av skivan i Soma #8 skriver Jonas Kellagher att den väcker samma känslor som terrorfilmer från 70- och 80-talet. Det är helt på pricken, skivan är som att se "Last House on the Left", "Fight for your Life" eller "House at the Edge of the Park" första gången på en luddig kopia. Obehagligt och fascinerande, det väcker mersmak. Tillräckligt extremt för att förtjäna fanatism.

Musikaliskt är det oljud, distade skrik ("Now I'll destroy you!") men också mer olycksförebådande mindre skärande ljud som bygger upp en atmosfär. Ingen rytm eller liknande här alltså. Bör spelas på hög volym så det kan ta över all din uppmärksamhet. Detta är behagligt långt ifrån politisk korrekthet men gjort på ett bra sätt och inte av någon skitnödig idiot som ska provocera. Nödvändig musik i dessa dagar av Belle & Sebastian och unga män som klär ut sig till Ron Sexsmith.

/ Johan