RECENSION  

SON OF CLAY
THE BIRD YOU NEVER WERE
CD - Komplott/Dotshop.se, 2004

Det har gått runt två år sedan debutskivan "Face Takes Shape" släpptes och äntligen har det kommit ett nytt Son of Clay-album. Berlin-skåningen Andreas Bertilsson är uppenbarligen tillbaka på allvar, för tidigt i vår beräknas ännu ett album, "Two Abstract Paintings", vara klart och släppt på Mitek.

När debutskivan recenserades handlade det ofta om Oval och Fennesz, om elektroakustik och techno och om det fina med att skapa musik av vardagsljud. Men två år kan vara lång tid ibland och i det här fallet har faktiskt hänt en del sedan sist. För det första har väl Oval nästan försvunnit helt ur människors medvetanden, för det andra har Fennesz har upptäckts av popfansen och kommit några steg närmare att kunna kallas superstjärna och för det tredje har Son of Clay tagit ett märkbart steg mot den moderna konstmusikvärlden. Vardagsljuden är fortfarande närvarande, men liknelserna kommer därför inte lika lätt längre.

De mera lättåkomliga inslag som stundtals fanns närvarande på "Face Takes Shape", både som melodier och rytmer, finns också kvar. Men de har lösts upp. Antingen finns det helt enkelt inte lika mycket "musik" här, eller så har det melodiska vridits ett mödosamt extravarv runt resten av musiken. Resultatet, vad det än är som har hänt, är att de händelseförlopp man enklast uppfattar som slumpmässiga har givits större ytor att sträcka ut sig över. Ibland, när det låter som att träklaffar öppnas och stängs, tänker jag "ljudskulptur". Ibland, när ett visst tema ändras och utvecklas i oväntade riktningar tänker jag "generativ musik" och vid några tillfällen tänker jag "det är slumpen som styr".

Men slutsatserna stämmer aldrig i längden. Son of Clays musik är enklare än så, även om det troligtvis är oerhört krångligt att sätta ihop den, och det är bra. Det hörs inte tydligt och det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör det, men i grund och botten är det här ändå pop. Popmusiken har visserligen en sympatisk placering i en dyr och ovanligt välsittande konstkostym, men det är fortfarande pop.

/ Petter