RECENSION  

SCIENTIFIC AMERICAN
STRONG FOR THE FUTURE
CD - Mush/Dotshop.se, 2004

Scientific American är en för mig okänd amerikan vid namn Andrew Rohrmann. Han har enligt pressreleasen tidigare sysslat med så skilda saker som mixtaper, reklamfilmsmusik och en och annan remix åt andra artister. Namnet Scientific American och vetskapen om att skivan innehåller "IDM with a rare sense for soul" ger mig onda aningar, helt i onödan.

Elektronisk musik har gjorts i alla dess former av hur många artister som helst, och långt ifrån alla är någonting att ha. Just genren som många retligt nog fortfarande kallar IDM innehåller så mycket skräp att man inte vet var man ska ta vägen. Billiga kopior av musik vars fulländning nåtts för länge sedan, och ni vet säkerligen både namnet på skivbolagen och grupperna som bestämde hur musiken skulle låta. Scientific American rör sig visserligen i det allt lugnare kölvattnet från just dessa artister, men istället för att taffligt klona redan befintlig musik lyckas han med att skapa ett alldeles utmärkt eget litet elektroniskt universum.

På ytan finns alla element som hör till musikstilen där, men framförallt finns det där lilla extra som gör allt en smula bättre än vanligt. Alla ljud är sällsynt väl utvalda och placerade med finess. Melodier och ackord är smakfullt utvalda utan att bli utstuderat löjliga och det vilar en smart känsla över hela skivan. Musiken är noggrant sammansatt och tar oväntade vändningar, och som lyssnare är det svårt att hitta något att klaga på.

Spår tre, kallat "Drift in Place", påminner eventuellt en del om den hyllade Khonnor i sina bästa stunder. En lätt sorgsen stämning, givetvis med en dominerande elektronisk ljudbild. Mitt i alltihop kommer dock små överraskningar, exempelvis i form av ett knasigt gladjazzfragment. Egentligen fullständigt felplacerat med tanke på den övriga musiken, men samtidigt så smart gjort att det fungerar. Just detta spår innehåller även en oerhört fin analog basslinga som bara spelas en enda gång. Under dessa få sekunder når spåret någon sorts fulländning, men ögonblicket försvinner lika fort som det dök upp.

Utöver dessa små geniala drag hittar man lite av varje på skivan. I "Between Urban Movements" görs stora saker med världens tråkigaste trumtakt. Hiphop komplett med rapfragment och ett minimalt sväng mot slutet av spåret. I spår tre, "Strong for the Future", hittar man även skev och ovanligt ärlig sång tillsammans med behagliga mängder av stråkar. Helt enkelt en mängd oväntade element som fungerar fantastiskt bra tillsammans.

Det här är en av årets skivor, och det finna bara en endaste negativ sak att säga: det är skivans första halva som Scientific American brännt sitt krut på. Det går lite mer på tomgång mot slutet, men det blir absolut inte tråkigt för det.

/ Christoffer