RECENSION  

BEASTIE BOYS
LIVE
Wembley Arena - London, 04-12-07

Det var ingen lätt uppgift Talib Kweli tilldelats som Beastie Boys uppvärmare i förra veckan. Den enorma Wembley-hallen var fortfarande till två tredjedelar tom när den bekymrade New York-rapparen utbrast "The echo's crazy in this mutherfucker!". Och med all rätt. Kweli, enbart i sällskap med en DJ, drog lite låtar från den nya skivan och lite trevligare gamla Black Star-bitar (fast utan Mos Def), men den märkligaste ljudbilden i år gjorde det lite för svårt både för honom och publiken att hänga med.

Som tur var förbättrades ljudet betydligt när Beastie Boys tog över scenen, kanske en halvtimme efter Kweli lagt av. Lokalen var nu fylld till sista plats och ett direktsänt intro visades på skärmar över scenen. Vi fick se hur en rävsovande DJ Mixmaster Mike, lämpligt nog redan med en skiva i handen, väcktes i turnébussen, tillsammans med lite blandande London-hyllningar, några hälsande Beastie Boys och en del bilder på fans från köerna utanför. De tre entusiastiska britterna i Intergalactic-kostymer fick mest jubel, och passade för övrigt på att önska just "Intergalactic".

Mixmaster Mike, mannen som fick mig att börja bry mig om Beastie Boys på allvar igen i och med musikvideo-versionen av "3 MCs & 1 DJ", stiger in på scenen. Kamerorna hänger fortfarande med när han börjar veva skivor som en tok och hans händer och skivspelare visas konstant i närbild. Det är ett imponerande spektakel och han borde bli trött i handlederna.

Visserligen har det varit ett sällsynt dåligt musikår, men det är ändå Beastie Boys som ska äras för att ha gjort årets bästa singel. Och årets bästa talkshow-entre. De förefaller minst lika pigga nu som 1998 då de senast hördes av på allvar och konserten inleds naturligtvis i ett rasande tempo. Temat i början är låtar från karriärhöjdpunkterna "Ill Communication", "Check Your Head" och "Paul's Boutique". "Egg Man" är första låten ut i kavalkaden och "Root Down", "Sure Shot", "Pass The Mic" och "The New Style" radas raskt upp. DJ:n byter dessutom ut bakgrunden hela tiden, kanske speciellt i de nyare låtarna, så att man ena sekunden lyssnar till Beastie-originalet och nästa på något helt annat, men det märks bara om man anstränger öronen ordentligt. Allt fler låtar från årets Beastie Boys-skiva blandats in och därefter tar basljudet i "Shake Your Rump" över hela lokalen. Ett hysteriskt DJ-mellanspel följer och sedan är det instrumentspelardags ett tag.

Sammanfattningsvis är Mike D glad och skojig och har självklart kepsen på sned. Ad-Rock är fortfarande en flinande skitunge som skriker roligt och oprovocerat ibland. MCA verkar eventuellt lite mer sliten och håller sig i bakgrunden, men det gör å andra sidan inget - ju hesare han är desto bättre blir det.

Avslutningsvis en lista över några andra höjdpunkter som borde nämnts:

  • Att första extranumret revs av längst bak i lokalen.
  • Att korta videosnuttar på ramlande barn och idioter användes som mellanspel lite då och då.
  • Att Mike D föreslog att man borde hämta sand och hälla den på Mixmaster Mikes händer för att kyla ner dem efter allt scratchande.
  • Att bilderna på samme Mixmasters handarbete ibland blandades med bilder från det gamla fina tv-spelet Rick Dangerous.

/ Petter