RECENSION  

ZORN
ALL WE CAN DO IS ENJOY THE RIDE
CD - Lux Nigra/Dotshop.se, 2004

Det börjar inget vidare. Något som låter som gammal detroit-techno inleder albumet. Det som möjligen var intressant när genrens ursprungsartister gjorde musiken blir i händerna på Michael Zorn bara hopplöst torrt och daterat. Vid en snabb genomlyssning fortsätter hela skivan i ungefär samma spår, men det är inte riktigt hela sanningen.

"All We Can Do is Enjoy the Ride" är tyske Michael Zorns andra fullängdsalbum. Han är kanske mest känd för sitt första album, "The City's Collapsing (But not Tonight)", eller för sina sammarbeten med bl.a. Thaddeus Herrmann från Herrmann & Kleine under namnet No Movement, No Sound, No Memories.

Albumet står på en ganska tydlig grund av allehanda house-element, kanske i synnerhet från den tyska skolan. Ofta rak fyrafjärdedelstakt, visserligen mer fantasifullt än bara en baskagge, med i övrigt repetitivt innehåll. Överhuvudtaget känns hela skivan som om den vore ungefär tio år gammal, både på gott och ont.

Om första spåret var ointressant så skärper Zorn sig redan i det andra och låter en fin TB-303:a knorra i baktakt tillsammans med en visserligen rak, men ändå dynamiskt programmerad takt. Det är ungefär här någonstans man börjar känna igen vissa element i musiken från någonstans. Ännu tydligare blir detta i spår tre. Det låter för sjutton som någon av Aphex Twins, eller snarare AFX:s, alster från tidigt nittiotal och detta är faktiskt något som är genomgående för hela skivan. Spår fyra, påpassligt döpt till "This Was Supposed To Be the Future", låter enormt mycket tagen direkt från Future Sound of Londons "Accelerator". Det är även här skivan kryper över gränsen till att vara godkänd. Man kan helt enkelt se den som en smärre hyllning till det tidiga nittiotalets spjutspetsar inom genren. Och med det sagt är det lika bra att nämna skivans bästa spår, "Gone", som inte helt olikt Autechres gamla fina mix av Saint Etiennes "Like a Motorway", komplett med upprepad röstsampling och matematiskt korrekt musik.

Även om skivan är hyggligt bra får jag känslan av att alltihop är aningen snabbt påkommet, och kanske lite slarvigt gjort. Inget av spåren fastnar, de passerar bara taktfast förbi som en uppvisning av att Michael Zorn också vet hur man gör elektronisk musik, dock utan att sticka ut. Jag återvänder hellre till alla de gamla hederliga skivorna Zorn försöker låta som.

/ Christoffer