RECENSION  

HANDSOME BOY MODELING SCHOOL
WHITE PEOPLE
CD - Elektra, 2004

Intressant att det tydligen blivit år 1999 igen. Först ramlar det in en Blues Explosion-skiva där Dan the Automator producerat ett antal av spåren. Samtidigt släpps ett nytt Handsome Boy Modeling School-album, Prince Pauls och Automatorns gemensamma projekt. Samma koncept som på gamla fina "So... How's Your Girl?" är det som gäller här. Duon sköter produktionen och bjuder in så många gästartister som möjligt. Både diverse rappare - gamla hjältar och färska underground-talanger - och ett antal sångare från alternativrockvärlden.

Mängden gäster visar sig dock vara ett problem. Ett problem som ger sig till känna som allra värst på spåret "Rock'n'roll (could never hiphop like this) Part 2". Detta missfoster börjar med ett långsamt beat och gubbarna Jazzy Jay och Grand Wizard Theodore som berättar om hiphopens relation till rocken. Tempot ökas en aning och Lord Finesse rappar ett tag. Plötsligt blir alltihop nu-metal och två av asen från Linkin Park dyker upp för att gnällsjunga och spela gitarr. Men inte nog med det. Strax går vi tillbaka till usprungsbeatet, Q-Bert tar plats bakom skivspelarna och scratchar Vivaldi. Och till sist äntrar Tim Meadows scenen som sin SNL-karaktär "The Ladies Man" och hyllar damer med stora bröst. Alltihop medan den oskyldige lyssnaren sitter i soffan både förvånad och överväldigad.

Det ska sägas att inga andra spår på skivan besitter den här totala julbord-gone-crazy-känslan, men den gör sig trots allt påmind lite för ofta. Bland de spår som faktiskt funkar kan vi räkna De La Souls sympatiska "If It Wasn't for You" och Casuals "It's like that" (mest för att 303-ljuden låter tuffa). Barrington Levy och Del-kombinationen håller den också. I övrigt får man nog ställa sig lite frågande. Behövs verkligen en duett mellan Julee Cruise och Pharrell Williams? Bör Mike Patton rappa? Och var har de hittat John Oates?

Skivans sketcher är dock enormt lyckade. Prince Paul är fortfarande mästaren på den fronten. The Ladies Man dyker upp hela skivan igenom, framför allt som tävlande i en dating-gameshow mot Jay-Z och The RZA. Ännu roligare är förstås Father Guido Sarducci vars avslutande femminutersmonolog faktiskt får en att ligga dubbelvikt av skratt.

/ Per