RECENSION  

ANDREAS TILLIANDER
WORLD INDUSTRIES
CD - Pluxemburg, 2004

Nu blir det problematiskt. En i vanliga fall fantastiskt bra och ganska unik svensk artist inom den elektroniska musikgenren har tyvärr gjort en inte alltför lyckad skiva. Vad har hänt? Inte ett enda tidigare släpp från Andreas Tilliander eller hans alias har varit i närheten av dåligt, men "World Industries" är inte någon höjdare i mina öron.

Jag tänker inte komma med några lösryckta teorier om varför musiken på skivan inte når upp till mina förväntningar, men ett av de största problemen är den genomgående raka fyra fjärdedelstakten. I så gott som varje spår finns den där. Givetvis är fyra fjärdedelstakt inte alltid en sak av ondo, men på "World Industries" blir det ofta allt för stompigt discopumpande. Skivan handlar i mina öron inte om lyssningsmusik, som man nog får kalla flera av Tillianders tidigare släpp, utan snarare om dansmusik. Frågan är då varför Tilliander, när han hittat ett mer eller mindre unikt och eget sound, väljer att göra en såpass okomplicerad och håglös skiva som han nu har gjort?

Okomplicerad i meningen raka rytmer och stadiga basar då, för musiken är naturligtvis lika genomarbetad som vanligt. Det är bara det att skivan i stora drag består av dansgolvsrökare, som i flera fall låter som om de kunde varit komponerade utan Tillianders närvaro. Vart tog den Tilliander man känner igen från t.ex. "FFT POP" och "Album" vägen? Det är ju för sjutton så det ska låta.

Givetvis är skivan inte alltigenom ointressant eller ens i närheten av usel. Det finns fina spår här och var, men ingenting som når upp till de två tidigare nämnda släppen. "Back to the USA" är ju något av en hit som dessutom innehåller sång. Detta gör även flera av de andra spåren och när sångarens/sångerskans röst passar ihop med de övriga ljuden så faller de stadiga rytmerna på plats. I andra spår känns det dock som att bastrumman går på tomgång i en omgivning av löst fladdrande ljud och idéer som inte mynnar ut i någonting alls. Betydligt trevligare blir det i de aningen shuffle-inspirerade spåren, där ett oanat sväng uppstår. "Gravity" får exempelvis en oanad "Knock on Wood"-känsla. Allra bäst blir det dock mot slutet av skivan i spåret "Selfcontained", där en fantastisk, DAF-inspirerad bas samsas otroligt fint med sången och det är nära att man helt glömmer den pumpade baskaggen.

Visst kan det vara intressant att höra Tilliander göra annan musik än den man är van vid, men jag tror ändå att den här skivan kommer att stå tämligen ospelad i min skivhylla. Jag återvänder hellre till gamla hederliga "Ljud".

/ Christoffer