RECENSION  

ED LAWES
14 TRACKS/PIECES
CD - Planet Mu/Dotshop.se, 2004

När folk frågar mig vad jag lyssnar på för sorts musik brukar svaret oftast bli något i stil med "Nästan vad som helst, så länge det svänger". Ett problem som inträffar därefter är när jag försöker övertyga dem om att alltifrån Merzbow till Frank Zappa, via Autechre, svänger i min bok. Givetvis svänger musik olika mycket för olika personer. Att Ed Lawes nya skiva skulle svänga är dock något jag kan få svårt att motivera för andra. Detta betyder inte att jag inte gillar det jag hör, men det är inte det enklaste att ta till sig. Birmingham-baserade Lawes har satt ihop/komponerat 14 låtar/stycken åt oss, som innehåller det mesta utom en melodi man kan vissla. Det är givetvis musik, men kanske inte av den typ man spelar på en fest för att få igång folk, snarare något man låter ackompanjera en film eller en installation. Pressreleasen drar vissa paralleller till Autechre och Stockhausen vilket inte är helt fel, detta ligger någonstans däremellan.

Skivan inleds med "Actually real", ett stycke elektroakustisk frijazz som bubblar på och vars beats rullar både fram och tillbaka. Det är en mycket lovande inledning på en skiva som tyvärr inte lever upp till förväntningarna när andra spåret, "More time honoured" startar. I lite mer än fyra minuter hör jag ett par cellos som inte gör mycket väsen av sig. Det låter som om ett par personer står och stämmer sina instrument, de tar ett par långa stråktag men kommer aldrig riktigt igång. Kan ge mig på att det är mycket invecklat, det är säkert inte vem som helst som klarar av att framföra stycket med den inlevelse som krävs, men det hjälper inte. Första gäspningen noteras ganska snabbt. Gäspning nummer två infinner sig strax därefter, när spår tre kommer igång. "Bowed/Caused" låter installationsmusik av den typen man vrider sig lite ängsligt till. En berättarröst vandrar mellan högtalarna samtidigt som det knäpper och plingar lite då och då. Tycker mig även höra en sprayburk som skakas om.

Det är först spår sju, "Aclear", med sina elastiska ljudmattor, studsande bas och mjuka trummor som får mig att vilja lyssna vidare och inte ge upp helt. Låten innan, "Brief Junk", var däremot inget mer än just ett stycke brief junk.

Skivan lider inte brist på originella idéer, men det är också det som får mig att tappa koncentrationen redan efter tio minuter. I vissa spår händer det ingenting, för att i nästa stund hända väldigt mycket på en gång. Ed har arbetat i över tre år med skivan och jag känner att det kommer ta mig lika lång tid innan jag förstår vad det är han har gjort.

/ Tobias