RECENSION  

MOUSE ON MARS
RADICAL CONNECTOR
CD - Sonig/Dotshop.se, 2004

Det fanns en tid då Mouse on Mars var bland det mest intressanta man kunde tänka sig. "Frosch" var namnet på den första kontakten, den videon snurrade faktiskt en hel del på nätterna på MTV för ungefär tio år sedan.

Men konkurrensen kanske inte var så hård, i och för sig. Detta var så pass länge sedan att Studio K7, nuvarande K7 Recordings, fortfarande kunde komma undan med att göra egna videos till vilka artister som helst, oavsett vilket skivbolag de egentligen låg på, för att släppa dem som samlingar på VHS. De lyckades dessutom få in sina videor på TV. Det fanns väl helt enkelt inte tillräckligt många riktiga videor att det räckte till annars. VHS-samlingarna hade namn som "3LUX" och "X-MIX" och begärde inte så mycket mer av en technovideo än några flygande bollformationer och datoranimerade tunnlar. MTV:s Chill Out Zone var ännu inte riktigt den sega Enigma- och Youthu Yindi-soppa det snart skulle bli, och även band som Mouse on Mars gavs en del plats.

"Frosch" dök något senare upp på debutalbumet "Vulvaland" och världen var räddad. Maken till organisk, nyvattnad-palm-genom-3D-glasögon-elektronisk dubmusik har knappast setts till varken förr eller senare. "Elli im Wunderland" och "Chagrin" framstår till exempel fortfarande som två av 90-talshöjdpunkter, med eko och reverb, värme och märkligheter.

När uppföljaren "Iaora Tahiti" släpptes året efter hade tempot höjts. Resultatet var fortfarande lysande och skivan snurrade friskt hemma hos flera redaktionsmedlemmar, men det var också tempohöjningen som skulle bli början till problemen för Mouse on Mars. Efterföljande "Autoditacker" balanserade precis på rätt sida problematiken, och som tur var släpptes även två briljanta mellanalbum innan det gick åt pipan. "Instrumentals", som kom 1997, var en samling av outgivet material och spår från samlingsskivor. De av oss som fick tag på den svårfunna LP-skivan från början bubblade av trivsel. "Instrumentals" lät nämligen som ett kondensat av de djupaste, fuktigaste dub-ögonblicken från "Vulvaland", inspelade av någon som hade stora yllevantar på sig men hanterade olämpligt små vred på gamla Roland-maskiner. Året efter släpptes ännu en mästerlig skiva, "Glam", som innehöll musik som först var tänkt som soundtracket till en film, men filmen blev aldrig gjord. Tony Danza var för övrigt tänkt att spela huvudrollen, vilket säkert kunde varit intressant åtminstone för honom.

Därefter blev läget ett annat och jag slutade att aktivt bekymra mig för var Mouse on Mars sysslade med någon gång runt 1999. Då släpptes tolvan "Diskdusk" och albumet "Niun Niggung" som, följande den rakt stigande grafen som inleddes längst ner på hastighetsskalan 1994, innehöll ännu mer musik per kvadratcentimeter än tidigare. Mer av samma vara och mer dans blev det också på senaste albumet "Idiology".

"Radical Connector" är namnet på den nya Mouse on Mars-skivan. Avståndet är långt mellan den och "Vulvaland". På ett sätt mer än de tio år det borde vara, på ett annat sätt inte alls så långt som det skulle kunna varit. Såhär är det: 1996 släppte Dodo Nkishi, till en början hjälpreda och turnétrummis i Mouse on Mars men numera i princip fullvärdig medlem, en skiva under namnet Loophole med hjälp av Mouse on Mars-mannen Andi Toma. Inspirationen hämtade de från hiphop, house, r'n'b och jungle och BBE (ja, just de som gjorde "Seven Days in One Week") gjorde ett par remixer till den första singeln. Loopholes skiva, som nu är ungefär åtta år gammal, låter ungefär som den nya Mouse on Mars-skivan låter, bara en liten aning äldre och naturligtvis helt utan Mouse on Mars typiska gurgel-ljudbild.

Det är house. Det är Funkstörung-hiphop. Det är popmusik med tysk brytning. Det är besvärligt datorbehandlad sång. Det är sång på varje spår. Det är en smula trist att det varken känns spännande eller nytt, men det är trots allt riktigt bra mellan varven. Andi Toma och Jan St Werner kan fortfarande det där med ljudbehandling och när kölnkvinnan Niobe lånas in för att sjunga över ett dunkelt Lithops-surrande och en stilig rytm i "Send Me Shivers" är det äntligen genialt igen.

/ Petter