RECENSION  

SOPHIE RIMHEDEN
MISS
CD - Svedjebruk/Dotshop.se, 2004

Den börjar rätt bra, Sophie Rimhedens nya platta. Ett brusande intro med lite fågelkvitter. Den fortsätter också ganska trevligt - "High" och "Sleep" är finfina bekantskaper. Vi har att göra med nån form av snubblande pop med ett ständigt närvarande "ut-och-promenera"-beat. Det visar sig också att varje låt på skivan har försetts med ett brusande intro. Kanske att melodierna känns lite för utdragna och svävande för min smak, men det kan jag väl köpa. Till en början.

Men bakom mitt pannben pågår det processer jag inte riktigt är medveten om förrän någonstans vid sjunde spåret. Efter ett antal låtar stöpta i samma form och med likadana ljud sker någon form av fasövergång i hjärnan; Vocoder-vocoder-meckamedstämmor-vocoder-meckameramedstämmor- autotuner-vocoder-syntmusik-syntmusik-effektpårösten-effektpårösten-effekt-effekt. Sen vägrar den input. Det är inte bara det att den tycker att materialet låter för likt, soundet slår även an någon form av resonansfrekvens hos min hjärna som efter tillräckligt mycket lyssning koagulerar. Det är lite som att koka ett ägg. När sista låten på skivan klingat ut känner man sig nästan Sophie Rimheden-psykotisk.

Jag vet att det är ett dåligt argument mot en skiva att materialet är för homogent. Jag minns till exempel tillbaka till min ungdoms glada dagar och Popsicles debut "Lacquer". Det tog flera veckor innan man hade rett ut vilken låt som var vilken, men trots detta är den plattan en av svenskt 90-tals stora. Men i fallet med den här skivan får jag konstatera att jag antingen har blivit en gammal hjärnseg gubbe eller att det är så att "Miss" inte är lika bra som "Lacquer".

/ Martin