RECENSION  

ANDREAS TILLIANDER
DUTTY & DIGITAL
12" - Ideal, 2004

Man skulle säkert kunna hitta på någon finurlig geografisk, religiös eller botanisk liknelse om hur Andreas Tilliander började som en liten detalj någonstans och sedan spridit sig över kartan/trädgården genom att anpassa och förändra sig. Sedan han en gång inledde sin karriär som electronica- och clicks and cuts-ungdom har han ju även hunnit prova på en hel del annat.

Avståndet borde ju vara ganska långt mellan den totalt avskalade Rechord-skivan, eller för all del det blygsamma industriexperimentet under namnet Fegis (som släpptes på en samlingskassett från Krimljud), och den kommande dansexplosionen som är på gång på Pluxemburg. Under sitt eget namn tar han nu dessutom steget in i dub- och roots-världen på allvar, om än på sitt eget vis. Och vad ska man annars göra om man räknar Wackie's som ett av sina favoritskivbolag?

Trots ett ljud som är så rent att man snarare tänker Gonkyburg än Kingston (eller Lee Perry 1988 snarare än 1976) är det gammal hederlig reggae som är måttstocken på "Dutty & Digital". Den som sett någon konsert med Tilliander under de senaste åren vet redan hur det här låter. Långsamma, fantasidjupa basgångar lägger grunden, tjocka Burial Sound-stabs tynger ner det hela ytterligare och det finns dessutom ett stiligt melodica-parti som sätter pricken över i:et. Men även om det här går bra att jämföra med Rhythm & Sound och liknande så är det inte riktigt samma sak. Tillianders reggae har nästan samma djup, men en betydligt öppnare ljudbild och mer variation.

Jag är förresten ganska säker på att jag någonstans hört en tidig version av någon av de här låtarna, fast med sång som en del av paketet. Det lät hur bra som helst, så jag förstår inte riktigt varför sångaren plockats bort här. Men bortsett från det, vad ska man egentligen säga? Det är helt enkelt bra igen.

/ Petter