RECENSION  

SONIC SUBJUNKIES
MOLOTOV LOUNGE
LP - Lux Nigra, 2004

En del av er känner säkert igen det rätt taskiga namnet Sonic Subjunkies från den gamla goda Digital Hardcore-tiden. Bandet var ett av de första som gav ut en skiva på Alec Empires label för snart tio år sedan. De släppte två-tre tolvor där, samt en liveskiva och lite annat som jag inte riktigt kommer ihåg, och avslutade sedan karriären med ett album på Iris Light Records. Albumet hette "Molotov Lounge", spelades in 1998, släpptes på CD 1999 och skulle släppas på vinyl strax efter. Men det dröjde tills nu.

Det var den numera relativt välkände Thaddeus "Thaddi" Herrmann som styrde och ställde i Sonic Subjunkies. Med sig hade han ofta Rob Marwin och eventuellt någon som hette Holger Phrack, men att Herrmann var chefen var förmodligen inget att diskutera. Efter att bandet avslutat karriären förefaller Marwin och Phrack i princip ha försvunnit. Thaddi Herrmann är däremot fortfarande insyltad lite överallt. Han skriver sedan länge skivrecensioner i den tyska technotidningen de:Bug, han utgör tillsammans med Christian Kleine duon Herrmann & Kleine och dessutom har han startat skivbolaget City Centre Offices, som numera är ett av de ledande i den post-autechre-skola där även Herrmann & Kleine är verksamma. Det var alltså bättre förr.

Musikaliskt är det här rätt trevligt, även om skivan såklart är några år gammal och därför en aning förutsägbar nu för tiden. Det finns helt enkelt en del väldigt typiska Digital Hardcore-beståndsdelar som man inte kommer undan. En typisk låt från "Molotov Lounge" inleds med lite mörka ackord och samplad filmmonolog, antingen om cyber-fängelsen, något godtyckligt hemskt som har hänt, eller om teknik på tyska. Efter en stund fortsätter låten antingen med ett hårddistat amen-break eller med en stressig gabber-bastrumma och ibland kryddas det hela med samplade gitarr-riff.

Men trots beskrivningen låter det inte riktigt som Atari Teenage Riot, ec8or, Alec Empire, Shizuo eller någon av de andra stora namnen i branschen. Det är nog lite mer välstädat hemma hos Sonic Subjunkies, och det dyker dessutom upp en del oväntade inslag (lite Suicide-techno hit, en snutt från kommissarie Gadget-signaturmelodin dit). Dessutom kan man möjligtvis ana lite av de mulet mörka stämningar som annars Christoph de Babalon står för i dessa sammanhang, samma stämningar som även var en betydande beståndsdel i den nya elektroniska scen som höll på att växa sig stark just vid den här tiden. Inte så konstigt, kanske, att Herrmann gick vidare mot just melankolisk electronica när han tröttnat på den gamla Atarin och distpedalen.

Förresten, visst är det lite märkligt att Digital Hardcore-scenen inte har fått någon större återupprättelse i dessa dagar av hårda The Bug-remixer och mängder av jungle-mashups?

/ Petter