RECENSION  

APPARAT / FACTION
SHAPEMODES EP / THE END OF TEL AVIV
CD - Neo Ouija/Dotshop.se, 2004

Vi betar av två av de senaste Neo Ouija-släppen på en gång, och börjar med Apparat. Han heter egentligen Sasha Ring, är även känd som en av personerna bakom skivbolaget Shitkatapult och gör musik i en genre där det inte är helt enkelt att sticka ut nuförtiden. Hans "Shapemodes EP" innehåller elektronisk musik i en gammal hederlig skola. Autechre och deras polare på Warp bestämde för länge sedan hur det skulle låta och kopiorna är hur många som helst. Det finns en allt för tydlig mall för hur man gör sån här musik, och därför finns det också otroligt många projekt som låter ungefär likadant. Personligen tycker jag ändå mycket om just den här genren, men kräver att någon liten extra tanke lagts ner för att det inte ska låta som en exakt plankning av musik som redan finns.

Apparat tillför tyvärr ingenting nytt till. Musiken är naturligtvis kompetent och detaljerat sammansatt, men i den finns ingenting jag inte hört förut. I vissa spår finns visserligen en lätt syntens-förinställda-fabriksljud-känsla som på något sätt påminner om svenske Habs album "Mapod". Detta märks kanske tydligast i inledningsspåret "Solaris", som även är skivans bästa. I "Riding" finns kvinnlig sång vilket kanske borde höja intresset en smula. Sångerskan låter dock precis som trött-Valerie Trebeljahr från Lali Puna, så det blir aldrig särskilt spännande där heller. Det är troligt att "Shapemodes" snabbt kommer att ställas undan i skivhyllan för att sedan glömmas bort.

Över till Faction då, ett namn som döljer två israeler, Yair Etziony och Rani Golan, som har välsignats av Neo Ouijas starke man Lee Norris. Tittar man tillbaka på Neo Ouijas tidigare skivsläpp ser man att många av artisterna gjort sin debut där, så nu alltså även denna duo. Herr Norris verkar ha en synnerligen väl utvecklad förmåga att hitta nya artister med viss potential.

"For Frosty Mornings And Summer Nights, Part 2"? Det var den absolut första tanken som dök upp under Factions inledande spår på "The End Of Tel Aviv". I likhet med stallkamraten Xelas hyllade album från förra året så bygger låten på snälla, knarriga beats ovan svepande syntpads. Men det blir bättre. Under senare spår adderas ett mer dynamiskt spelsätt, med tyngre basslingor och läckert dämpat pianospel, som lever kvar resten av skivan.

Mycket mer än så blir det inte, men där Xela tröttnade lite halvvägs och musiken blev mer och mer trögflytande och långsam, så håller Faction faktiskt hela vägen ut. Det är inte särskilt varierat, låtarna blir förvillande lika med många överlappande element och strukturer, men allt är ändå riktigt snyggt och prydligt gjort. Albumet har en fantastisk koherens och låtföljd och skall absolut avlyssnas i ett sträck, utan avbrott.

/ Christoffer & Magnus