RECENSION  

SUNN O)))
WHITE2
CD - Southern Lord, 2004

Nyligen spelade P3 Rock första spåret, "HELL-0)))-WEEN", från White2 som avslutningslåt i programmet och noterade hur programledare Håkan Persson uttalade deras namn "sun". Jag envisas med att hävda att namnet ska läsas ut "sun orbits earth". En oviktig petitess kan man tycka, men rätt ska fan i mig vara rätt. (fast det där kan nog diskuteras rätt länge, tycker andra delar av redaktionen). Nu känns det inte som om det gått så värst lång tid sen Stephen O’Malley och Greg Anderson, som utgör den fasta delen av bandet, spelade in "White1", men en uppföljare från dessa grimmrobebärare mottar jag när som helst. Rent ljudmässigt är skillnaden mot ettan påtaglig, och varför albumet benämns som en uppföljare antar jag har att göra med gästartisternas roll i pjäsen. I övrigt hittar jag få gemensamma nämnare, även om det givetvis fortfarande rör sig om extrem doom metal av det droniga slaget.

"White2" startar med ett typiskt Sunn 0)))-epos. Långsamma gitarriff börjar bygga den kolossala dronvägg bandet gjort sig känt för, men med dödgrävarbasen på sparlåga håller de sig sansade. Inledningen blir förhållandevis mjuk och försiktig. Första låten kan alltså inte sägas likna den magspark till inledning som monumentala albumet "00 Void" bjöd på i form av spåret "Richard", men "HELL-O)))-WEEN" är långt från en besvikelse. Vibrerande och böljande vaggar den lyssnaren med en stadig drone som när slutet kryper närmare blir mer och mer återhållsam och statisk.

På spår nummer två, "bassAliens", letar sig Sunn 0))) in på tidigare oprövade områden. Gitarrimprovisationerna som knastrar runt tillsammans med den ovanligt finstämda rundgången, hittas annars enklast på Sonic Youths SYR-släpp. Men här finns även den pulserande basen som skapar det fundament resten av låten byggs kring. Ljudet från instrument som pluggas in och ur förstärkaren används in absurdum, och fungerar som orosmoment där säkerheten "HELL-O)))-WEEN" ingav känns långt borta.

Tidigare försök med gästvokalister har inte fallit mig i smaken det minsta. Till exempel på "White1" då tokstollen Julian Cope med högtravande röst läser sin egenkomponerade dikt skapas mest komik. När black metal-sångaren Attila Csihar plockas in på "Decay 2 (NIHILS' MAW)" för att vara otäck fungerar det bättre, även om det blir en balansgång mellan riktigt bra och småfånigt. Det är dock vackert genommörkt, och skulle med lätthet kunna ersätta Jocelyn Pooks musik från cermoniscenen i Kubricks "Eyes Wide Shut". En annan sak som jag finner oerhört attraherande är att mot slutet av låten uppstår en samklang mellan rösterna och gitarrerna, med en harmoni som blivit bandet Troums signum. Och äntligen kommer avgrundsbasen inrullandes.

/ Martin F