RECENSION  

SCHURER
VEXATIONS
CD - Domizil, 2004

Titeln "Vexations", som Bernd Schurer, även känd under namnet Teleform, valt att ge sin senaste skiva för med sig vissa Eric Satie-associationer. Den ganska märklige, minimalistiske paraplysamlaren Satie, som levde kring förra sekelskiftet, och hans Gymnopedier och Gnossienner verkar ha blivit ganska populära bland gitarrglitcharna och folket i långsam-electronica-falangen (såväl som hos landets samtliga tv-producenter) under senare år. Och mycket riktigt, även Schurer har låtit sig inspireras av Saties långsamma pianomelankoli, men gett sig på att skapa sin egen variant tillsammans med datorns effektbank.

Alla stycken på "Vexations" är korta kompositionsförsök, nästan att betrakta som låtskisser. När skisserna är "klara", eller kanske om de inte utvecklas som de skulle, klipps musiken abrupt av och nästa låt börjar. På detta vis ryms hela 28 spår på skivans lika många minuter. På ett sätt är detta ett sympatiskt grepp som fler borde ha nytta av att använda, man slipper krystade övergångar och överdrivet utdragna partier, men samtidigt är det lite fegt och kanske också lite irriterande. Man börjar nämligen så småningom fundera på Schurers förmåga att knyta ihop säcken. Klarar han helt enkelt inte av att avsluta ett stycke?

Det är dessutom ett farligt område han ger sig in på. Satie-tolkningar med varierande känsla och hastighet finns det redan gott om och för att ge sig in på samma område, men med plugin-flygel i laptopen och med sina egna små kompositioner istället för de färdigskrivna mästerverken, krävs en del självförtroende. Akira Rabelais briljanta Satie-nedbrytningar som släpptes för några år sedan innebär dessutom att ribban är ganska hög för datormanipulerad, långsam pianominimalism i största allmänhet. Det går ändå ganska bra för Herr Schurer. Melodierna har den korrekta känslan, datormanipuleringen av ljudet skapar ett extra djup snarare än att ta bort det som redan finns där. Ändå når Schurer inte riktigt hela vägen fram och det är de hastiga växlingarna, att musiken inte får ta tid på sig, som är problemet.

Max Richters "The Blue Notebooks" från tidigare i år är ett bättre (om än lite skvaligt och därför inte helt perfekt) alternativ om man vill köpa något nytt, halv-experimentellt och pianobaserat. Är man inte så noga med att det ska vara nytt gör man bättre i att leta upp nämnde Akira Rabelais "Eisotrophobia", utgiven av Ritornell för snart fyra år sedan och fortfarande ohotad mästare i det här området.

/ Petter