RECENSION  

MúM
LIVE
KB - Malmö, 04-06-03

När vi anländer till KB i Malmö är vi nästa ensamma. Det kan ju inte båda särskilt gott inför kvällens konsert. När sedan förbandet börjar är vi nästan lika ensamma men allt ordnar sig strax innan Múm själva ska dra igång. Múmpubliken är helt enkelt ute i sista sekunden. Alternativt är det vi som, de planerare vi är, alltid är ute i för god tid. Det var i alla fall väldigt tillfredställande att se så många människor sluta upp denna torsdagskväll för en utflykt till postrockens gränsland.

Förbandet, som heter Hey-o-Hansen, spelar någon sorts konstig blandning av dub, vals och väldigt taktbaserad och nästan indianskt rytmisk musik. De båda medlemmarna ger ett ganska introvert intryck på scen, där den ene sitter böjd över sin synt mest hela konserten medan den andre verkar skämmas lite när han emellanåt får för sig att sjunga en bit. Eventuellt är han rädd för mikrofonen. Det hela är inte särskilt bra men när dubsidan av deras musik får ta överhanden går det att stå ut med dem. De lider dock av Eric Gadd-problemet: Varför lyssna på Eric Gadd om man gillar soul när man kan välja Curtis Mayfield? Och varför lyssna på Hey-o-Hansen om man gillar dub när man kan välja Augustos Pablo? Hey-o-Hansen skärper i alla fall till sig i slutet av sin spelning då de får hjälp av Múm och de två sista låtarna blir något sorts samarbete som låter nästan precis som Múm ska göra lite senare.

På scen har Múm ungefär alla instrument som finns. Vi hann identifiera trumpet (med olika sordiner), fiol, melodika, dragspel, marimba, trummor, klockor, en mac, elbas, elgitarr, wurlitzer-piano, såg, något vi tror heter strohviolin (fiol med lur), en mac till, banjo... Inte nog med att Múm har vart enda instrument som någonsin uppfunnits, det visar sig att alla som ingår i livebandet även kan spela alla instrument på ett imponerande sätt. Múm består ju numera egentligen bara av tre personer men på scen är de åtminstone sex. Förstärkta med trummis, violinist och trumpetare blir det sannerligen en livekonsert och inget laptopmeckande.

Múm spelar sig igenom så gott som hela den nya skivan och hinner även med några äldre låtar. De skickliga musikerna ser ut att ha väldigt roligt när de spelar vilket naturligtvis färgar av sig på musiken som fungerar fantastiskt fint även live, trots att det låter så komplext på skiva. Ja, det är en ren fröjd att se bandet på scenen; medlemmarna ser nästan ut att vara omedvetna om varandra, som om de spelade en varsin egen liten konsert i sitt hörn av scenen. Men av alla fragment av musik som produceras på detta sätt växer det fram en vacker, bubblande helhet. Långa ambienta partier avbryts läckert med distinkt trumspel eller en distad gitarr, men utan att det låter som effektsökeri.

Sångerskan har mittpositionen på scenen och är intressant att se. Hon sjunger likadant som på den senaste skivan och tar i väldigt mycket för att låta så lite som hon gör samtidigt som hon frenetiskt meckar med den effektbox som får henne att låta som en blandning mellan en älva, ett barn och en psykpatient. Med stort allvar växlar hon mellan sittande och stående position, och även mellan dragspel och melodika. Överhuvudtaget är det mycket instrumentbyten på scen, vilket bidrar till någon sorts familjekänsla; vi gissar att det bor minst en hippie i varje bandmedlem, en misstanke som stärks av det faktum att den ena av de två bärbara macarna hade trälock.

Sammanfattningsvis en väldigt bra konsert. Vi kan nog vara eniga om att det är lite trevligt att se en handfull duktiga musiker istället för en ensam laptopsnubbe. Múm bjuder som sagt även på en oväntad (spel)glädje och det är man inte bortskämd med som konsertbesökare, när det gäller elektronisk musik.

/ Christoffer & Martin