RECENSION  

RJD2
SINCE WE LAST SPOKE
CD - Definitive Jux, 2004

Utveckling är trevligt. Till exempel är lungor och tummar bra, jämfört med gälar och fenor. Vad gäller RJD2 så är slutresultatet varken lika radikalt eller lyckat, men med det här släppet har han också utvecklats sedan förra skivan (den utmärkta "Dead Ringer" från 2002). Utgångspunkten är densamma, instrumental musik baserad på skivbackgrävande där DJ Shadow är den naturliga referensen. Vokalsamplingarna som fick mycket uppmärksamhet sist finns kvar, men har blivit lite mer diskreta. Därmed försvinner den smygande Moby-känslan och tur är väl det.

På "Dead Ringer" utgjordes grunden först och främst av soul-breakbeats och faktumet att mannen är hiphop-producent i grunden var tydlig, men här har verksamheten breddats en smula. Ibland går det bra, till exempel när Ronnie pysslar ihop garagerock i titelspåret - lite som Shadow gjorde med "High Noon" - eller i "1976" där Tijuana-brass möter biljaktsmusik. Men då och då börjar han ta ut svängarna lite väl och man tycker att någon borde satt stopp. Jag tänker först och främst på "Through The Wall", som i pricip är någon slags area-indie-rock komplett med koskälla och gitarrsolo. Imponerande samplingshantverk får man väl erkänna, men lika lite bra musik som säg, "We built this city on rock'n'roll".

Nej, ska man hitta det som är riktigt bra på den här skivan så får man trots allt söka sig till soulen. När RJD2 lugnar ner sig och samplar några melankoliska elpianon och handklapp så är han fortfarande som vassast och lätt en av de bästa i sin viktklass. Lite mer av den varan hade inte gjort ont alls.

/ Per