RECENSION  

ROBERT GÖRL
DARLING DON'T LEAVE ME
7" - Mute, 1983

"Darling don't leave me I'm shaking.
Darling don't leave me I'm crazy."

Fantastiska rader framförda av ett trummande muskelpaket vid namn Robert Görl. Just det, samma Robert som tillsammans med Gabi Delgado bildade D.A.F. (Deutsch Amerikanische Freundschaft) i slutet på 70-talet. Att Robert valde en soloutflykt kanske idag verkar lite oväntat. Bandet sålde hyfsade upplagor och duon levde glada dagar i London. Kanske var det den gamla visan om att inte få tillräcklig artistisk frihet som drev honom att göra något eget. Helt ovanligt med soloutflykter var det inte inom den elektroniska musikgenren vid den här tiden. Lite skeptisk blir man dock efter att ha hört historier om hur Robert som ung stängt in sig i en bunker från andra världskriget och övat på sin virveltrumma i flera månader. Tydligen var han även en talang på trumpet och hade studerat för någon gammal stelbent stofil innan han bestämde sig för att bilda ett eget band. Var det dessa influenser som han skulle låta blomma ut nu?

Det första man slås av när man hör denna singel är hur mycket bättre det låter musikaliskt än vad D.A.F. gjorde vid samma tidpunkt. Som musikalisk motor i bandet hade Görl säkert flera idéer som han velat pröva, som inte passade in i bandet, men som nu gick att genomföra. A-sidan "Darling Don't Leave Me" är en duett med inte helt okända Annie Lennox från Eurythmics. Ett ganska simpelt beat med några pukövningar som Robert säkert plockat upp från sina studier på Leopold Mozart-konservatoriet i Augsburg utgör grunden i låten. På detta en struttande basgång och diverse ljudeffekter som kryddar det hela till en smakfull anrättning. Vissa likheter med Front 242 kan skönjas, kanske inte musikaliskt men däremot produktionsmässigt.

B-Sidan "A ist Wieder Da" är en technoflört där han försöker sig på att klippa upp ett antal samplade röster ovanpå ett programmerat beat och en analog basgång. Lite försiktigt plink på en synth förstärker och de obligatoriska pukorna dyker givetvis upp efter en stund. Titeln upprepas säkert ett tjugotal gånger under låtens tre minuter och trettionio sekunder. Nästan så att man undrar om han får betalt per upprepning eller och det var allt han lyckades få fram vid detta tillfälle. Poesi kanske det kallas, jag vet inte, men bra är det i alla fall. Det blir ett slags mantra som man ganska snabbt börjar upprepa själv.

Ett album, "Night full of tension", släpptes kort efter denna singel men den lyfte tyvärr inte solokarriären till några nya höjder. Robert gick kort därefter tillbaka till sin vapendragare Gabi och släppte besvikelsen "1st Step to Heaven".

/ Tobias