RECENSION  

FRONT 242
GEOGRAPHY - LIMITED EDITION DOUBLE SET
2CD - Alfa-Matrix, 1983/2004

Det finns inte hur många skivor som helst som förtjänar att hyllas med remastrade dubbel-CD-boxar, men drygt tjugoåriga "Geography" är definitivt en av dem. Front 242:s första skiva är också deras absolut bästa. Där "Front By Front" och de andra mer omtalade albumen är svulstiga och överproducerade är "Geography" klinisk, precis och ganska känslig. Det var Front 242 som, i brist på färdiga genrebeteckningar, myntade uttrycket Electronic Body Music för att beskriva sin musik. Resultatet blev en musikstil som senare utvecklades till något helt annat än det här, för "Geography" bygger på en önskan om anti-rock, och längtan efter riktig dansmusik.

Inför den här återutgåvan har Front 242:s sällan sedde chefsideolog Daniel Bressanutti monterat ner alla låtarna i sina minsta beståndsdelar, vridit fram bästa nutida ljudkvalitet, och sedan åter monterat ihop låtarna. Det låter lite äckligt, som när George Lucas försöker förbättra sina gamla filmer med digitalteknik och i själva verket förstör dem en i taget (en förbättrad "THX 1138" lär vara på gång till hösten), men Bressanutti har hållit fingrarna i styr och resultatet i det här fallet är enbart en rent häpnadsväckande ljudkvalitet.

Bryssel-baserade Daniel Bressanutti arbetade mellan 1979 och 1981 på egen hand under artistnamnet Prothese. När han tillsammans med Dick Bergen grundade Front 242 avslutades Prothese som projekt och blev i stället en del av Bresanuttis artistnamn (Daniel B Prothese, inte så bra) ett kort tag. De båda grundarna var konststuderande med intresse för Musique Concrete och elektronisk musik, och de lär ha startat Front 242 med den nya elektroniska skolan, Throbbing Gristle, DAF och Kraftwerk, i sikte. Bressanutti och Bergen släppte singeln U-men/Principles tillsammans. Ungefär samtidigt formade den framtida kollegan Patrick Codenys bandet Underviewer med sångaren Jean-Luc De Meyer. Underviewer inspirerades av den spirande industriella scenen, Wire och Joy Division. Bressanutti stötte på Underviewer-folket i en musikaffär, bjöd in dem till sin studio, och snart därefter gick de båda banden ihop. Tillsammans gjorde de "Geography", musikhistoria, och när skivan släpptes hade redan Dick Bergen tackat för sig.

"Men vad är det då som döljer sig på "Geography"?" undrar kanske vän av ordning. Man skulle kunna nämna den kyliga perfektionen, ett antal nära nog fullkomliga basgångar, Jean-Luc De Meyers sångröst, ett minimalistiskt synsätt på ljudmängd och ljudval, men man får inte glömma att det också finns ett par genuina hitlåtar: "U-Men", som man undrar om inte Juan Atkins fått tag på precis innan Cybotrons "Alleys of your Mind" kom till, den brutala mekanik-melankolin i "Operating Tracks", fantastiska "With Your Cries", och så vidare i oändlighet. "GVDT" framstår förresten plötsligt, efter dryga 20 år på banan, som den perfekta poplåten, i konkurrens med exempelvis Human Leagues "Being Boiled".

På den återutgivna skivan ingår även den hittills outgivna "He Runs Too Fast for Us", inspelad samtidigt som "Geography" och tänkt att släppas som singel strax efteråt, men den kom aldrig så långt. Låten är syntbas-baserad och går mer i stil med riktigt tidigt Nitzer Ebb-material, eller kanske DAF:s "Alle Gegen Alle", än med Front 242:s samtida material. Lite trevlig är den allt, men ändå solklart en bagatell jämfört med resten av materialet på "Geography" och därför med rätta bortvald en gång i tiden.

I lyxförpackningen finns också en extra CD-skiva, på vilken man hittar gamla två- och fyrakanals demoinspelningar av ett antal albumspår, ett par låtar inspelade av en belgisk radiokanal på den gamla goda tiden, och ytterligare något tidigare outgivet spår från 1983, avsett för konsertbruk. Dessutom, och kanske mer intressant, är att ett tiotal låtar från Front 242:s två föregångare Prothese och Underviewer ingår. Prothese-låtarna känns lite som tidiga demo-versioner av de första Front 242-låtarna. Det är samma stil, samma analoga melankoli, men utan sång. Underviewer låter ibland som tysk eller fransk syntpop lät 1983 (som något som Eddie Bengtsson bör ha gillat, typ Rheingold eller Moderne, fast extra försiktigt) och vid andra tillfällen betydligt mer experimentellt. I Underviewers sista låt, "Trouble" sjunger Jean-Luc De Meyer för första gången. Då framstår 242-kopplingarna som glasklara.

/ Petter