RECENSION  

KID SPATULA
MEAST
2CD - Planet Mu, 2004

Det är inte utan att man sitter och ryser när man lyssnar på Mike Paradinas dubbel-cd som på något sätt sammanfattar vad hans alter ego Kid Spatula sysslat med genom åren. Åren är närmare bestämt 1994 till 1998 och skivan består av bortglömda och förbisedda spår från den tiden. Rysningarna är både på gott och ont. Man minns onekligen 90-talets elektroniska musik med allt vad den innebar. Paradinas bjuder nämligen på avgrundsdjup tafflighet såväl som fullständigt suverän musik.

Mike Paradinas i Kid Spatulas skepnad är knappast särskilt unik. Det låter väldigt mycket som vilket Rephlex- eller Warp-band som helst från samma tid, och kanske då i synnerhet Aphex Twin. Ibland är det så likt att det blir löjligt (om det nu inte är det omvända förhållandet som råder). Att musiken inte är särskilt fyndig måste dock inte innebära att den inte är bra. Skivorna innehåller allt som gjorde den här typen av elektronisk musik så fantastisk bra och inflytelserik som den var. Uttjatade begrepp som enkla, geniala melodier och skruvade ljud finns i så gott som varje spår. Kvaliteten är dock väldigt skiftande och allt som oftast har idéerna tagit slut alltför fort.

Ska jag vara lite petig så är ljudkvaliteten heller inte den bästa. Det låter väldigt mycket nollbudgetstudio-i-sovrummet om hela skivan, med brus och distat ljud i kvadrat. Paradinas får dock upprättelse när man lyssnar på CD nummer två. Det är där de flesta godbitarna finns. Trevliga barnprogramsmelodier med utstuderat trevliga ljud och knäpp trumprogrammering, precis som det ska vara. Allting kulminerar egentligen i två spår, "Orange Crumble" och "Upton". Dessa båda skulle kunna användas i elektronmusikaliskt utbildningssyfte. Alla element från den tid det handlar om finns med, och allt stämmer på ett sällsynt fint sätt. "Orange Crumble" består i all sin enkelhet av en oändlig arpegiatorslinga från någon fin analogsynt tillsammans med ett fantastiskt trevligt breakbeat. Minimalt tänkande med stort resultat. "Upton" är lite knasigare med tydligt tecknad-film-tema, dock med en allvarlig baktanke.

Saknar man sitt 90-tal är det inte mycket att tveka på när det gäller inhandlandet av den här skivan. Man måste dock komma ihåg att det fanns andra band från samma tid som gjorde precis samma sak men mycket bättre. Dubbel-cd:n är naturligtvis ett mycket intressant tidsdokument och har man, som jag, i stort sett bortsett från Kid Spatula hittills så har man stor behållning av albumet, trots alla brister.

/ Christoffer