RECENSION  

MINIMALISTIC SWEDEN
STANDARD KLICKMUSIK
CD - Mitek, 2004

Det tog ett tag att få ut Minimalistic Swedens debutskiva. Redan för två år sedan var omslaget formgivet och ett ungefärligt releasedatum fanns publicerat på skivbolagets hemsida, men det dröjde tills nu, maj 2004, innan "Standard Klickmusik" blev helt klar och distribuerad. Bakom namnet döljer sig en hässleholmskvartett, av vilka åtminstone två fjärdelelar bör vara välkända för den genomsnittlige svensken med intresse riktat mot det här området. Andreas Tilliander är med i kvartetten, Stefan Thor, känd som Folie, likaså. De övriga två fjärdedelarna utgörs av Anders Nordgren och Anders Martinsson från Pfeffenbauer, som vi känner igen från deras trevliga låtbidrag på samlingar som "Mitek: Process" och "Circle 0".

För Minimalistic Sweden är det clicks and cuts och en aning dub-influenser som gäller. Inga ovanliga inslag egentligen, men skivtiteln till trots så låter det inte riktigt som sådan musik brukar. Den som var förutseende nog att tanka ned Minimalistic Swedens låtar från mp3.com på den gamla goda tiden förstår förmodligen vad jag menar. De äldre låtarna är nämligen troligtvis något av det mest monotona som hörts i electronica-branschen. En kort sekvens knaster och småljud loopades i några minuter och på så sätt skapades en låt. Inget tjafs, helt enkelt. På "Standard Klickmusik" har man släppt in lite mer luft i musiken, men de minimalistiska idealen gäller fortfarande. Det är få idéer per låt som är modellen. Låtarna tillåts emellertid numera utvecklas under sina fem-åtta minuters livstid, och det mår de förmodligen rätt bra av. Den starka effekten av det mekaniska i de återkommande ljudcyklerna finns kvar, men de försiktiga förändringarna och tilläggen ger musiken ytterligare dimensioner, något som jag antar att man speciellt uppskattar i längden.

Det här är alltså riktigt bra. Hässleholm sviker inte, Hässleholm ger snarare mersmak. Vi behöver inte längta efter nya Tilliander-alster, från det hållet är det alltid något på gång, men en ny Folie-skiva vore väl inte för mycket begärt? Och det skulle säkert inte skada att få höra lite mer av Pfeffenbauer heller. Det enda man grubblar över annars (förutom en och annan klassisk "hur fan gick det där till?"-fråga som dyker upp när man lyssnar) är varför det bara är en kille på den stiliga promotionbilden, titta längst till höger, som pillat på sin kaka?

/ Petter