 |
| RECENSION |  |
|
|
VLADISLAV DELAY
Men allt är ändå inte exakt som förr. Det välbekanta lugnet avbryts ibland på "Demo(n)tracks", det är betydligt stökigare än innan (nåja, åtminstone om allt är relativt), i flera av låtarna hittar man vissa industriella influenser invävda det värsta dubbandet. Till skillnad från mycket som Vladislav Delay gjort tidigare, tänk till exempel på föregångaren "Anima" och dess sympatiskt envetna pillande på samma detaljer, växlar "Demo(n)tracks" stil lite smått mellan varven. Sönderpetade hiphopbeats dyker upp, bland annat i "Kotilainen", men naturligtvis är de inlindade i sköna ackord och en jäkla massa eko. En del maskinella oljud dyker också upp, bland annat i "Lokakuu", även de inlindade i liknande samma sköna ackord och ekomängd. Det är ganska trevligt att återknyta bekantskapen med Vladislav Delay och det är dessutom lite sympatiskt att det är just Huume Recordings, hans eget skivbolag, som släpper skivan. Men det känns kanske inte så spännande. Projektet har inte utvecklats mycket under den ganska långa frånvaron. Ordet demo i titeln har fött teorier om att detta skulle vara en samling överblivna låtar från förr som pusslats ihop. Detta stämmer väl också rätt bra överens med att musiken ändrar stil mer än vanligt, men om det är på det viset så är det ändå ett rätt vällagt pussel. / Petter
|
Det här är en av de stora elektronik-finnarnas återkomst till den trygga hemmaplanen. Efter "Anima", som släpptes 2001, har namnet Vladislav Delay i princip legat på hyllan och uppmärksamheten har istället ägnats house-projektet Luomo. Nu är han tillbaka där han började synas, och trots att han varit upptagen med annat ett tag är det inte svårt att känna igen sig. Det ekar och surrar och maler på samma sätt som innan. Den elektroniska dub-massan är intakt och de överstyrda, slumpmässiga fragmentinslagen har också klarat sig levande ut på andra sidan Luomos exakta house-konstruktioner.
 |