RECENSION  

TAYLOR DEUPREE
JANUARY
CD - Spekk, 2004

Spekk borde man kanske nämna först av allt. Det är ett nytt, japanskt skivbolag som drivs av Nao Sugimoto. Detta är samme man som chefar på Plop, bolaget som för några månader sedan släppte Soras "Re.sort", men Spekk driver han helt själv för att kunna ha större handlingsfrihet. Bolagets två första skivor, denna Taylor Deupree-skiva och ett samarbete mellan William Basinski och Richard Chartier, är ute nu. Richard Chartier och Taylor Deupree driver tillsammans skivbolaget Line, ett underbolag till Deuprees eget 12k. Spekks skivor ser i princip ut som typiska 12k- och Line-skivor, fast avlånga. Inte så jäkla nyskapande alltså, men ganska trevligt ändå.

Det är nämligen svårt att säga något ont om Taylor Deupree. Det är över tio år sedan han tog det avgörande klivet, från acid och techno, projekt som Prototype 909 och artistnamnet Taylor 808 till experimentsugen, loopbaserad minimalambient. De skivor som släpps på hans skivbolag 12k och Line är nästan alltid bra. Han har ganska nyligen startat ytterligare ett bolag, Happy, för att ge ut japansk knep-pop i västvärlden (första släppet, Pianas "Snowbird", rekommenderas varmt). Dessutom ger han ut en massa egen musik på andra bolag, ständigt med tillräckligt hög kvalitet.

Detta gäller numera även hans senaste skivsläpp "January", som baseras på en resa till Tokyo förra året och som dessutom tillägnas hans nyfödde son. Som alltid är det en lång och långsamt loopande historia byggd på rena signaler, ackord och korta ljudfragment. För första gången (åtminstone så vitt jag kan påminna mig) dyker det här också upp spår av röster i Deuprees musik. Japanska ljudkonstnärinnan Sawakos vokala snuttar används vid några tillfällen som rytmisk garnering, ett grepp som faktiskt påminner lite om Jean-Michel Jarres "Zoolook" och Art of Noices "Moments in Love", fast med mycket mindre mindre pop och melodier.

Det finns egentligen inget som talar för att man ska äga just den här Deupree-skivan, förutom att det är den som är nyast för tillfället. Röstinslagen kan faktiskt upplevas som en smula enerverande ibland och resten av materialet är egentligen utbytbart rakt av mot det två år gamla mästerverket "Stil", där man dessutom slipper röst-problematiken. Har man däremot redan "Stil", och som jag tycker att den timmen är över alldeles för fort, är detta en alldeles utmärkt förlängning.

/ Petter