RECENSION  

NITRADA
WE DON'T KNOW WHY BUT WE DO IT
CD - 2.nd Rec, 2004

Ibland dyker det upp skivor som kanske inte nödvändigtvis är särskilt bra eller unika, men som ändå ändå väcker ett intresse hos lyssnaren. Nitradas fullängdare är just en sådan skiva. Nitrada är egentligen enbart tysken Christophe Stoll, men det är inte hela sanningen. Hans egen kommentar, "Reminds me of playing in a band", angående den här skivan förklarar delvis vad det hela handlar om och även varför jag gillar den.

Stoll skickade iväg det ofärdiga albumets spår till olika musiker och sångare/sångerskor över hela Europa. Skivan består alltså av resultatet av samarbetet med dessa personer. Kanske inte jätteunikt, men jag tycker att det är intressant. Att sedan Stoll ser på det hela som att spela i ett band trots att det är hundratals mil mellan medlemmarna tar på något sätt bilden av just bandet ytterligare ett steg. Det här blir ju så långt ifrån att sitta hemma i garaget med polarna och göra musik man kan tänka sig, trots att det egentligen handlar om precis samma sak. Kort sagt, jag gillar alltså konceptet mer än själva musiken.

Den är nämligen ingenting att hetsa upp sig för. Christophe Stoll vet visserligen vad han håller på med, men det tyvärr aldrig tillräckligt intressant för att spelas dygnet runt hemma i stereon. Det handlar till stor del om finstämd och smått melankolisk (har vi hört det förut?) musik, ibland med lite stökigare inslag. Stoll är även trummis i ett krångelrockband vid namn Motorambo och det har troligen smittat av sig en del på albumet. I vissa spår finns närmast akustiska trumljud och även musikens struktur kan här och var sägas vara åtminstone inspirerad av rockmusikens, dock utan att vara den minsta smula rockig. Det är även här som skivan låter som bäst, kanske i synnerhet i spåret "I Fear: Good". En smula jazzig och ganska krånglig trumprogrammering samsas med en repeterande slinga som hela tiden stiger i intensitet. Det låter elektroniskt men ändå inte.

Skivan tar sammanfattningsvis ett steg förbi mängder av formgjutna laptopmusiker enbart på grund av sättet den är gjord på. Det visar åtminstone att det här och var finns folk som vill driva en ofta stillastående genre vidare, och det kan ju inte vara en dålig sak. Är man svältfödd på tysk, lätt svårmodig och finstämd elektronisk musik med akustiska inslag köper man dessutom skivan.

/ Christoffer