RECENSION  

KID COMMANDO
HOLY KID COMMANDO
CD - Ache, 2004

Om man tänker sig att Mark Mothersbaugh, iklädd knasmössa och full DEVO-mundering, men med gylfen öppen, bestigit den unge Jon Spencer någon gång på sjuttiotalet och sen uppfostrat de framavlade trillingarna (som Jon Spencer naturligtvis fick vänta fram ungefär som Schwarzenegger fick göra i "Junior") tillsammans med Reverend Horton Heat, skulle resultatet i vuxen ålder garanterat ha blivit ganska likt Kid Commando. Förutom att allt det där i så fall måste ha skett i Göteborgstrakten.

Antagligen äcklas Kid Commando av sitt underliga ursprung samtidigt som de inte kan undgå att dra fördel av sina goda gener. De är nämligen ett ganska märkligt rockband. Det är så svårt för dem att spela. Varje ton på gitarren verkar vara framknäppt med hjälp av en enorm kraftansträngning. Eller kanske som om en mekanisk konstruktion med ett metallstift slog på strängarna, ungefär som det ser ut inne i en speldosa, fast metallstiftet är lite för stort för det här och håller på att slita av strängarna istället.

De här gossarna har beståndsdelarna till att skapa vilken riffbaserad rocklåt som helst, men de bryr sig inte om det. Istället gör de något helt annat. Men det är fortfarande riffbaserat, och fortfarande rock. Är det partyrock, kanske? Ja, det är möjligt, men inte för vilken fest som helst. Det är skevt och kantigt och det verkar som om låtarna ska sticka härifrån när som helst. Naturligtvis är det helt genialt. Att Kid Commando dessutom är ett av landets mest underhållande liveband gör ju inte saken sämre. Köp snabbt, och börja sedan vänta på den kommande splitsingeln med Kid606.

/ Petter