RECENSION  

MOKIRA
ALBUM
CD - Type Recordings, 2004

Det ser ut att vara bra kvalitet på människorna bakom Type Records. Det nystartade brittiska bolaget drivs av John Xela, känd från ett ganska hyggligt skivsläpp på Neo Ouija förra året, och hans designer-kompis Stefan Lewandowski. Types första skiva, som dök upp sent förra året, var RJ Valeos utmärkt trevliga, om än lite korta, "September", ett kvalitetssläpp hanterat med omsorg och prytt med ett ganska stiligt omslag. Och så kommer nu Mokiras "Album". Det är den första i en mindre flod Andreas Tilliander-relaterade skivor som ser ut att vara på väg mot er i vår. Dessutom är det andra skivan ut för Type; uppenbarligen ännu stiligare, och förmodligen ungefär tio gånger bättre, än det redan så sympatiska förstasläppet.

Man kan följa en distinkt utveckling av Mokira-projektet från debuten och fram till denna skiva. Tilliander har fört sitt alias via en relativt rak linje från det mekaniskt elektroniska albumet "Clip-Hop" och singeln "Kuket" med liknande musikaliskt innehåll, båda från 2000, vidare till "Plee" två år senare, ett fantastiskt album där den mekaniska rytmiken tonats ner och honnörsordet är upprepning, snarare än variation. Anstränger man sig mycket kanske man kan passa in förra årets CD:ep "Sueismine", en svårare skiva med gitarr- och kontextexperiment, i det här skeendet också.

På "Album" har Tilliander konstruerat ett väldigt digitalt ljudlandskap som, trots att man nästan kan ta på ettorna och nollorna, känns ovanligt varmt och mänskligt. Eller organiskt, som det väl ska heta i de här sammanhangen numera: organisk ambient (ofyfan / red.anm). De beats som vi känner igen från tidiga Mokira-skivor har nu nästan lagt av helt, så trummor saknas nästan helt här. När det behövs hålls takten istället av dub-ekande ackord och djup bas, en och annan syntstämma som låter som om den försöker bli något mer än bara komp, och något sällsynt knastrande. De sju låtmarkeringarna på skivan definierar egentligen inga låtar heller. Allt sitter ihop, från början till slut, i en nästan exakt sextio minuter lång ljudfilm, där indexeringen bara visar vägen till de allra tydligaste brytpunkterna i musiken.

Man känner ändå igen en del beståndsdelar och grepp från tidigare Tilliander-releaser, men som en helhet är detta nytt. Det här är Andreas Tilliander som visar att han bemästrar ännu ett uttryck, samtidigt som han lyckas behålla en klar koppling till det han tidigare gjort. Och tro mig när jag säger det, det här är inte sista gången det händer.

/ Petter