RECENSION  

VENETIAN SNARES
THE CHOCOLATE WHEELCHAIR ALBUM
CD - Planet Mu, 2003

Första gången jag hörde en skiva med Venetian Snares så trodde jag att den var trasig. Efteråt fick jag det hela förklarat för mig. Det var drill'n'bass. Killen som stod bakom det hela hette Aron Funk och sades vara en naturbegåvning.

Funk? Jag föreställde mig en cool snubbe i stil med basfantomen Bootsy Collins, inte en blek yngling med fett hår från Kanada, som programmerade sina trummaskiner i 300 bpm, slängde in helvetesmelodier och 200 samplingar i sina låtar. Ändå kunde jag inte låta bli att fascineras av det jag hörde. Visst lät det som något man hört släppas på Warp eller Rephlex men det sköna med Venetian Snares var att han inte snöade in på teknik eller försöker göra någon typ av jazzhybrid i elektronika-kostym. Det var naivare och mera lo-fi.

Nu har det gått ett par år sedan vår första bekantskap och Mr Funk har släppt en hel del album. Både under namnen Venetian Snares, Snares Man!, Senetian Vnares och BeeSnares. Han är väldigt produktiv. Ändå räknades 2003 som ett lugnt år. Tre album fick han ut, fansen var förstås mycket besvikna. Senaste plattan "The Chocolate Wheelchair Album" är en riktigt trevlig bekantskap. Trummaskinen är fortfarande programmerad att gå i 190 och endast under ett svårt krampanfall skulle jag kunna dansa i takt till det de breaks som vi bjuds på i inledande "Abomination street". Jazzfunk som både är oemotståndlig och svårlyssnad på samma gång. I "Too Young" leker han med samplern och visar att det där med att klippa och klistra fram en funkig danslåt hanterar han lika bra som Akufen och Herbert.

Genomgående för hela plattan, och precis som så ofta i Funks andra produktioner, är hur han vrider och vänder på det klassiska amen-breaket i så många varianter att många drum'n'bass producenter säkert blir gröna av avund när de får höra resultatet. Ett ypperligt exempel är "Herbie Goes Ballistic" där han låter allas vår favoritbil spela huvudrollen tillsammans med just detta berömda break i en trallvänlig liten melodi signerad glitch-djävulen själv.

För det otränade örat låter säkert mycket av det Venetian Snares gör galet. Tänk er George Clinton och Aphex Twin, påverkade av diverse illegala substanser, tillsammans med ett tiotal musiker spelandes varsin låt samtidigt. Men ger man skivan ett par lyssningar så kommer snart det mesta låta riktigt bra och bitarna faller på plats. Musikaliskt har materialet blivit mer strukturerat än tidigare. Arrangemangen är tydligare, det går att urskilja flera melodier och det finns t.o.m. låtar att sjunga med i. En platta att lyssna på flera gånger och upptäcka små finurliga detaljer som svänger.

/ Tobias