RECENSION  

DIVERSE ARTISTER
LUX NIGRA ALLSTARS
CD - Lux Nigra, 2003

Skivbolaget Lux Nigra (svart ljus) såg gryningen för drygt 5 år sedan. Sprungen ur en mailinglista skapades hösten 1998 samlingen "Biophilia Allstars", med bidrag från medlemmar av listan och sammanställt av Lux Nigras överhuvud Peter "Multipara" Gebert. Skivan innehåller det mesta, från snäll melodisk electronica till mer oljudsorienterad musik. Denna variation har även senare hörts, då särskilt på de remixplattor som släppts under årens lopp. Den nya samlingen "Lux Nigra Allstars", som släpptes för att fira Lux Nigras femårsjubileum, är en nästan lika varierad historia. Skivan innehåller till en tredjedel nya produktioner, resten är gamla godbitar ur bakkatalogen.

Först ut är Multiparas gnissliga C64 komposition "Pocket Monster" från 1985, här i ett millenniumbehandlat format som nästan snuddar på det dansanta. Samma låt återfinns även senare i en ruskigt bra, lite uppsnabbad variant, med bomullsstoppade synthar som flyter fantastiskt över oljudet. Den senare remixen är gjord av Thaddi från Herrmann & Kleine, som även presenterar en riktigt bra låt i samarbete med Michael Zorn under namnet No Movement No Sound No Memories. Spåret heter "Acetate" och är mig veterligen den andra låten som duon någonsin släppt. "Acetate" påminner mycket om Herrmann & Kleines kreationer, men i lite mörkare och sorgsnare förpackning.

Mer trevlig musik bjuds det på i israeliska gruppen Rocking Ponys "Kot". Det är glatt, poppigt och påminner om gamla multitrack-moduler från Amiga-tiden. Atmosfäriskt värre blir det när Arovane ger sig på Michael Zorns "Knottel", med sina otroligt vackra, långsamt föränderliga syntackord, men sedan blir det stressigare. Artificial Duck Flavours variant av Nedjevs "Nysbird", här omgjord till "Bisnyrd", innehållande allt en gammal electronicavän kan önska. Fågelkvitter varvas med pianomelodier och beats som hämtade från Autechres gamla "Anti EP".

Skivan innehåller även en del hårdare tongångar. Black Jewish Gays kör sitt beatdrivna mellanting av rap och spoken word, Lords Of Gabber bjuder på en remix av en Frederik Schikowski-låt, och man behöver inte fundera länge på varför gruppen heter som den gör, och även Society Suckers fortsätter i liknande spår. Inget som direkt tilltalar mig.

Det är alltså en synnerligen varierad åktur man tas med på under de 76 minuter skivan varar. Och det är inte allt som ligger på min våglangd - men det tror jag heller inte är meningen. Det finns trots allt gott om låtar som jag gillar, oftast är de dessutom snuskigt bra. Det är bara att njuta.

/ Magnus