RECENSION  

GERSHON KINGSLEY
MUSIC TO MOOG BY / FIRST MOOG QUARTET
LP - Dagored, 1970

Gershon Kingsley är känd för två saker. Dels som en pionjär inom den elektroniska musiken när han redan i mitten av 60-talet slog sig ihop med Jean-Jaques Perrey för skivorna "The In Sound From Way Out" och "Kaleidoscopic Vibrations". Två banbrytande skivor där det experimenterades friskt med cut-ups, tape loops, analogsynt och andra effekter. Resultatet är humoristisk pop, inte alls särskilt olik senare tiders data- och tv-spelsmusik. Men för den breda allmänheten är han nog mer känd som kompositören till "Popcorn", en låt som bara den gjort honom till miljonär.

Nu har de två mest kända av hans solo-insatser fått en ordentlig återutgivning på 180-grams vinyl (även på gång på CD om någon nu skulle vilja ha det). Vi börjar med "Music to Moog By", även obegripligt nog känd under titeln "Music to Seduce Beautiful Girls By". Det var här "Popcorn" först gavs ut, och det får nog sägas att denna ursprungliga version är den absolut bästa. Allt annat man hört framstår bara som bleka kopior och denna version känns behagligt mindre uppstressande, mer som en vanlig låt. Den är dock inte särskilt representativ för skivan som helhet. Det är mest instrumentell rock och pop med massor av moog. Bas, gitarr och andra mer traditionella instrument hålls definitivt i bakgrunden. Koncentrationen ligger på mängder av tuffa analoga ljud och bra trummor och det låter i sina bästa stunder riktigt svängigt. Sedan finns det en mer lekfull och hysterisk version av "Blinka lilla stjärna" som kanske hade passat bättre in på någon av skivorna med Jean-Jaques Perrey. Resten av skivan känns så mycket mer seriös.

"First Moog Quartet" är väldigt annorlunda. Inte alls lika lättillgänglig och svängig. Det öppnar med dova, olycksbådande, analoga bastoner och experimentella ljud som övergår i ett crescendo av oväsen. Sedan kommer ett längre stycke där dikter som barn skrivit läses upp med inslag av olika moogljud. En komposition som ibland är farligt nära att bli för konstnärlig för att kunna vara bra, men som faktiskt klarar sig bra genom att låta mer som tidig industri och noise. Resten av skivan är mer traditionella 60-talslåtar (exempelvis covers på Simon & Garfunkel och Beatles) med ytterst otraditionella arrangemang. Skivan går långt över att bara vara en moogskiva med roliga ljud. Det här är en riktigt bra rockskiva och en riktigt bra experimentmusikskiva på samma gång. Helt klart den bästa av de två. Men båda rekommenderas och är nödvändiga för den analoge konnässören.

/ Mattias S