RECENSION  

PHILIP JECK
HOST
CD - Sub Rosa, 2003

På Philip Jecks senaste skiva finns som en liten bonus en tjugominuters film utöver de traditionella ljudspåren. Filmen säger en hel del om hur Jeck går tillväga i skapandet av sin musik. Materialet spelades in i samband med ett radioframträdande och visar Jeck sittandes vid ett bord fyllt med allehanda prylar. Två skivspelare, som för övrigt ser ut att ha sisådär femtio år på nacken, snurrar oavbrutet med vinylskivor i flera olika format på sina tallrikar. Jeck petar noggrant på en mixer och spelar ibland på sitt keyboard, förmodligen ett av Casios billigare. Resultatet är en lätt hackande, ekande och framväxande värld av ljud. Lugnt och stadigt grundat på ljudet av skivor som spelas alldeles för sakta (och kanske en smula fusk eftersom en bärbar Macintosh finns med på ett hörn).

Vinylskivor och skivspelare är centrala delar i Jecks musik, och även i de konstinstallationer han pysslar med. I pressinfon nämns bl.a. hans "Vinyl Requiem", en installation bestående av 180 skivspelare. Kanske är Jeck en smått omtolkad variant av den mer traditionella, scratch-kunniga dj:n, då båda använder skivspelaren som instrument men just i de här fallen med vitt skilda resultat. Jeck själv har en något blygsam inställning till sin musik. Han berättar bl.a. att han oftast bara använder två effekter, ett billigt reverb och en delaypedal, utöver skivspelarna. Sedan mixtrar han med detta tills det låter "rätt".

Musiken på "Host" består alltså i stort sett enbart av manipulerade fragment från gamla vinylskivor. En sorts primitiv version av sampling, och alltihop har en tydlig känsla av att vara gjort vid ett enda tillfälle. Alltså ingen programmerad musik utan snarare ett improviserat möte mellan Philip Jeck och hans prylar. De tre spåren, utöver filmen, är ganska långa och repetativa. Små takter byggs upp här och var, förmodligen en följd av skivspelarnålens hoppande på själva skivan när en bit av den repeteras. Detta ständiga loopande leder ibland till varma och fina stämningar, samtidigt som det på andra ställen dras mot rundgång och distortion. Man tänker egentligen inte så mycket på att det är gamla skivor som spelas, utan Philip Jecks musik kvalar utan vidare in i samma klass som flera andra moderna elektroniska musikers. Just det alternativa tillvägagångssättet gör dock det hela mer intressant än vanligt i mina öron, och jag ångrar bittert att jag inte såg hans konsert på årets Norbergfestival.

/ Christoffer