RECENSION  

LEDA ANNEST / PHIL MOORE
PORTRAIT OF LEDA
LP - Columbia, 1958

Den här skivan är två saker. För det första, helt fantastisk. För det andra, antagligen inte din kopp te. Men innan detaljerna måste jag ge lite credit till Columbia för att de börjat gräva i sina arkiv och återutge en massa plattor som i original går för stora pengar i samlarkretsar, och det på vinyl dessutom. Ska man klaga, och det ska man ju, så gillar jag dock inte att de ramar in gamla fina omslagsbilder med fula bokstäver där de skriver ut namnet på serien, Adventures in Sound. Samma namn som serien i vilken vissa av släppen gavs ut en gång i tiden.

Om jag förstått det hela rätt så talar namnet för sig självt. De satsar på att återutge forna tiders ljudäventyr, det vill säga sina lite mer experimentella släpp från 50- och 60-talet. Den gamla goda tiden, när det känns som att även de riktigt stora skivbolagen kunde ge ut hur knasiga saker som helst. Och gemene man dessutom köpte dom och satt och förundrade sig hemma i soffan. Man kan säga vad man vill om rasism och annan skit i USA på 50-talet, men när man hör vad som var kommersiellt gångbart musikaliskt då undrar jag om folk inte var mer öppna för musik på den tiden. Bortsett från den farliga jazzen och rocken i och för sig så det kanske inte var så sant.

Hittills i serien har de gett ut klassiker som Michel Magnes humoristiska exotica-skiva "Tropical Fantasy", Sabu Martinez exotica-voodoo-jazz-skiva "Sorcery!" och den helvilda "Delirium in Hi-Fi" med Elsa Popping and her Pixieland Band, en pseudonym för André Popp vars "Presenting Popp" också återutgivits. Nu har turen kommit till en av de mest legendariska skivorna, den besynnerliga sångerskan Leda Annest som bara gav ut den här skivan, ackompanjerad av Phil Moore. Sida ett består av låtarna Part I och Part II, och sida två av den längre Part III.

När man börjar lyssna på Part I är det faktiskt med en viss besvikelse. Det låter som typisk stämningsfull skräckfilmsmusik med stor orkester och mycket stråkar. När Leda börjar sjunga i någon slags operastil är det imponerande och mäktigt. Hennes röst spänner över flera oktaver och det påminner en smula om Yma Sumac. Men det är till skillnad från denna min favorit av inka-ättlingarna tyvärr lite tråkigt. Fram tills jazzen börjar. Då jävlar.

Ödesmättad och olycksbådande storbandsjazz som stöter sig fram medan Leda utför någon slags bisarr operaversion av scat-sång. Nu blir det skillnad och jag förstår precis varför denna skiva är så omtalad. Bland det märkligaste och mest fascinerande jag någonsin hört. Resten av skivan pendlar mellan lite tråkigare partier och helt otroliga jazz-, latin- och exotica-partier. Hela tiden sjunger Leda och gör märkliga ljud. Det smälter bra in som ännu ett instrument i orkestern och även musiken känns på flera ställen experimentell (åtminstone för sin tid). Slutbetyget måste bli riktigt högt.

/ Mattias S