RECENSION  

PLASTIKMAN
CLOSER
CD - Novamute, 2003

För tillfället turnerar Richie Hawtin runt i USA med det specialkonstruerade och synbarligen väldigt komplicerade dj-systemet CTRL, som är det senaste steget i hans strävan att utvecka discjockandet, ett intresse som gränsar till kontrollvansinne och som tidigare har resulterat bland annat i de synnerligen välmixade dj-plattorna "Decks, EFX and 909" och "DE9 - Closer to the Edit".

Men det är DJ:n Richie Hawtin det. Under aliaset Plastikman har samme man vid det här laget varit tuffast i technobranschen i tio år. Han var den kalla maskinmannen med de näst vassaste glasögonen när han lät Plastikman debutera på "Sheet One" 1993. Det fanns naturligtvis technomusik och acid-kväkanden överallt då, men Plastikman stod definitivt ut från mängden. Med sitt sparsmakade användande av ljud hämtade från ett synnerligen begränsat ljudbibliotek blev nämligen resultatet något annat, ett fullkomligt, minimalistiskt och mikroskopteknologiskt utforskande av de få tillgängliga beståndsdelarna. Ett slags dansmusik ändå förmodligen, men utan påtvingad dansglädje.

Med nya Plastikman-albumet "Closer" går Hawtin djupare än någonsin. Man känner igen en del av mörkret från senaste skivan "Consumed" från 1998, men det märks att fem år har passerat sedan dess. På "Closer" är det mer aggressivt, samtidigt mer eftertänksamt, och definitivt en smula sorgligare än tidigare. Men det är ändå, naturligtvis, konstruerat med i stort sett samma minimala ljudpalett som tidigare.

Fast en stor nyhet snubblar man över direkt: Hawtin har nämligen bestämt sig för att börja prata. Det börjar redan i inledande "Ask Yourself", datorbehandlat men på ett nästan existensiellt plan och musiken fortsätter därefter, oftast utan men ibland med den där rösten, på det mjukt mekaniska sätt som ingen annan hanterar. Helt rak, karg technominimalism är naturligtvis den största beståndsdelen, men det finns en och annan skev takt, nästan i närheten av SND-territorium i "Mind Encode", och välsmorda 303:or som gnäller och studsar och inte alls låter som man tror att 303:or låter. Det finns referenser till elektro på "Mind in Rewind" och mot slutet av skivan kommer det traditionella Plastikman-soundet allt närmare, med omkulltrillande rimshots som på den enkla singeln "Sickness" från 1997. Dessutom har Hawtin, som första person någonsin, funnit ett vettigt användningsområde för den förjävliga Nokia-valsen, genom att drapera in den någonstans i "Slow Poke (Twilight Zone Mix)"

Med "Closer" tror jag Richie Hawtin har åstadkommit sitt musikaliska mästerverk. Men glasögonmässigt ligger han förstås fortfarande på en hedrande andraplats i världen, precis efter brillkungen Towa Tei.

/ Petter