RECENSION  

PHILIP JECK, MARTIN TÉTREAULT, OTOMO YOSHIHIDE
LIVE
GAS-festivalen - Göteborg, 03-10-14

Göteborgs Gas-festival kan i år visa upp ett väldigt brett program. Under den dryga vecka festivalen pågår hinner man med allt från Sophie Rimhedens struliga syntpop till ett redan mytologiserat besök av den legendariske jazzfarbrorn Pharoah Sanders senare i veckan. Men det är naturligtvis någonstans mellan extremerna som man kan placera in huvuddelen av den framför allt ljudkonstorienterade festivalens program.

I tisdags kunde man på Nefertiti, strax efter en slagverkskonsert av Jonny Axelsson, ta del av ett snyggt möte mellan tre av de absolut största namnen inom den typ av turntablism som har som minst av allt med Scrachaholics att göra. Brittiske Philip Jeck, som syntes i Sverige även under Norbergfestivalen i somras, har ägnat delar av året åt att turnera med Jah Wobble. Otomo Yoshihide ägnade sig under 70-talet åt både punk och frijazz. Han sysslar fortfarande med gitarrimprovisationer men är mest känd för sin speciella skivspelarhantering. Han arbetar dessutom ofta med kanadensiske turntablisten Martin Tétrault, den tredje mannen i sällskapet och den ende av dem som såg ut som Roberto Benigni.

Från vänster till höger då: Tétrault är kanske den våldsammaste av de tre. Med knäckta eller sammanlimmade skivor, eller skivor med vad han tydligen kallar "Prepared Plastic Surfaces" och ett ganska aggressivt förhållande till pickupen, gnider han fram de högsta ljuden och lyckas till och med få skivspelaren att surra genom att hålla händerna över den. I mitten sitter Jeck och lutar sig koncenterat över sina två skivspelare. Han tillför de mest traditionellt musikaliska elementen, eftersom han rockar svåridentifierade fragment av Abba-låtar som "Fernando" och "Money Money Money" från skivor med hemmakonstruerade locked grooves. Ytterst till höger sitter Otomo Yoshihide, faktiskt med det utlovade luriga leendet på läpparna, och spelar med stråke på pick-upen, staplar cymbaler på skivspelarna och fäktar med böjliga och lösa tonarmar.

Tillsammans väver de fram en texturmatta som växlar i intensitet från det svagaste skivspelarknastret till en kompakt vägg av oljud. Och trots att de tre på scenen alla verkar väldigt involverade i sina egna sladdar, skivor och tillbehör, så följer de varandra framåt i den framför allt improviserade musiken, lyssnar hela tiden på varandra och skapar något nytt tillsammans.

/ Petter