RECENSION  

VIKTOR VAUGHN
VAUDEVILLE VILLAIN
CD - Sound-Ink, 2003

MF Doom är tillbaka igen. Den här gången med ett nytt projekt och ett nytt alias. Varifrån han fått namnet "Viktor Vaughn" är inte helt solklart, men precis som tidigare verkar det röra sig om en vetenskapsman ur Marvel-mytologin - möjligtvis är det ett alias som använts av MF:s namne Dr Doom. I vilket fall som helst så står superskurken över att producera och håller sig till mc-konsten den här rundan. Fansen lär trots det känna sig som hemma, det går inte att ta miste på Dooms sympatiska blandning av gangster-tragedi och popkulturs-referenser som alla andra glömt bort ("Can you please pass the cocktail sauce? / You might as well know - hell is hot as hell, boss" förklaras i "Saliva"). Möjligtvis finns det någon slags story man kan följa i texterna men det är nog öppet för tolkning.

Beatmakandet på plattan sköts istället först och främst av Sound-Inks egna förmågor, namn som Heat Sensor och King Honey är värda att hålla utkik efter. När det blir som bäst är det riktigt abstrakt och närmar sig electronica-världen, som på utmärkta singeln "Raedawn" vilken låter Prefuse 73 och/eller Skam som tusan, komplett med konstiga trummor och spröda melodislingor. Främste kändisgästen i producentstolen är RJD2 som lägger sina typiska soul-loopar på tidigare nämnda "Saliva". Det fungerar också utmärkt för herr Doom.

Fler gästartister hittar vi på mc-fronten. På två av spåren är det fejkad open mic-kväll med den alltid underhållande Lord Sear som värd. Bland de mc:s som ställer upp hittar vi Boston-alkisen Louis Logic och Monsta Island-kollegan Rodan samt lite blandade okända namn. Apani B agerar ointresserat romantiskt intresse i "Let me watch" medan gamle Anti-Pop-favoriten M. Sayiid är precis lika skrämmande bra som vanligt i "Never Dead".

Rakt upp och ner är det en utmärkt platta, bättre än Dooms King Geedorah-projekt som dök upp för några månader sedan men kanske inte lika vasst som det kommande Stones Throw-samarbetet med Madlib. Mycket att hålla reda på, men det är trots allt svårt att föräta sig på MF Doom.

/ Per