 |
| RECENSION |  |
|
|
ANIMAL COLLECTIVE
Låter det komplicerat? Tja, musiken är också ganska komplicerad och låter sig inte enkelt beskrivas. Egentligen är detta gruppens två första plattor ("Spirit They’re Gone, Spirit They’ve Vanished" och "Danse Manatee", tillsammans alldeles för långt för att få plats i rubriken. /Red. anm.), nu återgivna tillsammans på nytt bolag. Den första skivan är mer lättillgänglig än den andra, som har lite mer inslag av elektroniska experiment. Musiken är inte knepig för sakens skull. Efter ett par genomlyssningar känns i princip alla knäppa infall som en väldigt naturlig del av kompositionerna. Ja, till och med vackra och finstämda. Och det är nog egentligen bara vid första lyssningen man kan känna sig lite avskräckt av alla ljud som dyker upp. När man vant sig vid stilen känns det som att trevliga och melodiösa popsånger dominerar. Det är faktiskt inte musik jag skulle vilja kalla svår, bara annorlunda. Varmaste rekommendation till alla som inte är rädda för något nytt. / Mattias S
|
Okej, här har vi en namndroppande skivrecensents våta dröm. Men även om musiken är influerad av mängder av olika stilar och spretar åt alla håll, så tänker jag inte nämna någon artist i denna recension. Några genrer kan dock vara på sin plats bara för att ge en kortfattad översikt över detta
riktigt märkliga dubbelalbum. Här finns en bakgrund i 60-tals-pop och amerikansk lo-fi, men det hela kryddas med sådana mängder av electronica och noise att det inte direkt liknar något annat jag hört mer än något helt annat som
jag också hört. Resultatet blir att även om allt består av element från saker som tidigare gjorts så blandas detta ihop till en syntes som låter väldigt egen och egentligen inte som något jag tidigare hört.
 |