RECENSION  

SIZZLA
LIVE
Stratford Rex - London, 03-08-29

Han verkar ha en evig källa av uppror och irritation att ösa ur och av allt att dömma i lördags är den källan långt ifrån att sina.

Som förband bjöds den lokala formågan Jodex och om en del säger att Junior Kelly är en blek kopia av Sizzla säger jag att Jodex är en blek kopia av Junior Kelly. Ett i stort sett poänglöst härmande med klichétexter av typen "United we stand, divided we fall". Plus i kanten blir det ändå för en god insats av två körtjejer i I-threes anda som gjorde allt och lite till för att backa upp den uppenbarligen mediokre Jodex.

Den riktiga uppvärmaren, som kommit ända ifrån Clarendon, Jamaica, var Turbulence och han lyfte nivån väsentligt med ett koppel av proffsigt framförda låtar från sin LP "The Truth". Tyvärr pajade han sin egen hype genom att trassla in sig i en monolog om Battyman, Babylon, Zion och lite annat smått och gott som ingen till slut kunde följa med i. Total förvirring snarare än applåder tog vid när han lämnade scenen.

Till slut dök då Sizzla Kolonji upp och efter en bizarr AC/DC-betonad presentation av de annars heltajta firehouse crew smällde han till med "Praise Ye Jah" och bygget exploderade av etiopiska flaggor, tändare och hårspray med mera som sig bör. Det är ju bekant för alla att Sizzlas produktion är av ett sällan skådat slag och en sån här kväll när man faktiskt kan få höra vad som helst ur den kan man inte betrakta som annat en jackpot. För att bygga stämning och få till hoppande körde han i rask takt "Make It Secure", "Positively Clear" och "Give Dem a Ride" ifrån "Black Woman And Child"-plattan och visst, det funkade hur bra som helst.

I det här läget tyckte han, ungefär som BBC, att man skall inte bara underhålla utan också utbilda. Han berättade om hur girighet kan ändra från början fina killar som Blair och Bush till att med makt och pengar trycka ner folk hur som helst. Detta följde han upp med att lite förutsägbart sjunga "The World". Det gick väl ok men han kände kanske precis som resten att det blev lite väl conscious och plockade för att ändra på situationen fram en annan sida av sig själv, BASHMENT!

"Karate", "Blaze Fyah Blaze", "Pump Up Har Pum Pum", "Wha Dat" i en vrivelstorm och det slog mig att live gör sig det här gapskrikandet och ursinniga tjattrandet alldeles utmärkt. Jag får kanske äta upp lite av mina tidigare utspel mot Sizzla.

Efter detta trappade han ner med mer klassiker som "Good Ways" och "Holding Firm" innan han, efter en lång presentation av Nyahbingi-trummisen i bandet, körde en ren Nyahbingi-version av "Black Woman And Child", till alla mammornas jubel. Inga trosor på scenen men inte ett öga var torrt efter denna själfulla och överaskande vackra sånginsats. Han höll sig på den här nivån genom att sjunga "No pain" i samma stil för att sedan chockstarta publiken med materialet ifrån "The Real Thing".

Det här segmentet startades till allas lycka med "How Could I?" och när sedan "Solid as Rock" tog vid kände sig Kolonji själv manad att göra tre rewinds. För att toppa detta rev han av "One of Those Days" och fick till allsång av Buju Bantonska mått. Som avslutning efter sina två och halv timmar hade han inte helt överasknade valt "Thank You Mama" och allsången var enorm. Han upnådde i och med sina fem rewinds på avslutningsnumret en nivå av allsång som skulle lämna Lasse Berghagen på läktar'n i en vecka.

/ Captain Morgan