RECENSION  

STATIC
FLAVOUR HAS NO NAME
CD - City Centre Offices, 2003

Static består av en person som heter Hanno Leichtmann. Han hade säkert velat heta Ulrich Schnauss istället. Hannos musik är dock tyvärr inte hälften så bra som Schnauss. Problemen består ofta i valet av ljud och sammansättningen av dessa. Ibland låter det hela otroligt taffligt och man undrar var Leichtmann egentligen har hittat sina samplingar. Än mer förvånande är att Leichtmann trots denna tafflighet lyckas få till samarbeten med i sammanhanget ganska kända personer.

Just dessa samarbeten, som till största delen består av sånginsatser, är ett annat problem. I alla utom ett spår (av fem med sång) passar själva sången oerhört dåligt ihop med både musiken och själva musikgenren. I första spåret, kallat "Inside Your Heaven" (illavarlsande titel), sjunger någon som heter Justine Electra på ett ganska typiskt och aningen överdrivet jazzklubbssångerskevis. Leichtmann tafflar på i bakgrunden med en lättare variant av klassiskt Morr Music-ljud och resultatet blir verkligen inget vidare. Faktiskt så illa att musiken inte riktigt längre kan sättas i ett elektroniskt fack, utan snarare i någon sorts lättsmält popgenres.

Det enda spåret där sången faktiskt fungerar är "Ghost Boy", där To Rococo Rot-medlemmen Ronald Lippok medverkar. Han sjunger på brittisk engelska i ett lojt tonläge som lämpar sig betydligt bättre, än t.ex. ovan nämnda exempel, i elektronisk musik. Därmed inte sagt att själva låten är speciellt bra. Här finns samma ointressanta ljudval som på resten av skivan. Att allting dessutom är arrangerat enligt en tydlig standardmall för musiktypen är heller ingenting som hjälper till att höja betyget.

Det finns egentligen bara ett spår som jag skulle vilja kalla "bra" på hela skivan. Detta, kallat "Flavour Has No Name", innehåller dessutom ingen sång. Ett snyggt breakbeat med en liten och spännande melodislinga blir förvånansvärt bra i all sin enkelhet.

Skivan innehåller även en total Ulrich Schnauss-stöld med Lali Punas sångerska Valerie Trebeljahr på just sång. Skivbolaget vill framhålla denna låt, kallad "Turn On Switch Off", för Statics jättehit. Egentligen ganska pinsamt eftersom det handlar om en såpass tydlig plankning. Varken tonföljder, takt eller ljudval kan tillskrivas Static eftersom allt redan har gjort, och då ljusår bättre, på Ulrich Schnauss skiva "A Strangely Isolated Place". Trebeljahrs sovande sång gör inte saken bättre utan sätter snarare ett utropstecken efter kalkonstämpeln som hela skivan präglas av.

Ännu en skiva som i bästa fall hade kunnat reduceras till en tvåspårssingel, och förmodligen innebär det att Hanno Leichtmann lika gärna kunnat strunta i alltihop.

/ Christoffer