RECENSION  

ANTHONY B, BARRINGTON LEVY & NORRISMAN
LIVE
Dover Beach - Barbados, 03-03-30

Inte ens på semestern kunde jag låta bli att kolla lite reggae för Fat Bankrolls räkning. Med fru och dotter i tryggt förvar hos släktingar på andra sidan ön begav jag mig till Dover Beach på Barbados sydkust. Av tradition brukar tillställningar här spåra ur eller helt enkelt vara blåsningar så förväntningarna var så lågt ställda som det är möjligt att ställa dem. Men när Norrisman trots allt dök upp och började värma upp de cirka tvåhundra betalande insåg jag att mina fem amerikanska dollar faktiskt kan ha köpt mig ett riktigt kap. Norrisman med sin medvetna stil var otroligt nog, det är sällan numer, bättre live än på skiva. Jag skall villigt erkänna att jag alltid haft intrycket att han spelar i b-laget och därmed håller till på b-sidan på sjuorna, och därför kände jag inte till ett dyft om mannen i fråga men det får det bli ändring på nu för bra var det.

Eeey seeeen, Barrington Levy kan ju egentligen inte gå fel men han började skakigt med att köra "Under mi sensi" på "Clappas"-riddim i vad man får förmoda var ett forsök att toppa Mr Vegas nyutgivna bedrift. Dock lyckades han inte riktigt att få verserna att matcha det lite för snabba beatet. Han repade sig med att klämma till med ett superhitmedley bestående av "Murderer", "Too experienced" och "Here I Come". Efter detta följde ett gäng lysande sånger ur hans enorma katalog och just när jag kände att nu är det dags för lite hårdför ragga annonserade han att det här var sista låten och att han hade en mycket speciell gäst som skulle hjälpa till med ragga-partierna. Avslutningen visade sig vara "Living dangerously" och den specielle gästen som helt enkelt skulle härma Bounty Killer visade sig vara Barbados egen Bounty, Peter Ram. Att han var speciell gäst känns på Barbados ungefär lika speciellt som att Papa Dee skulle vara Tomas Gyllings specielle gäst men Peter Ram gjorde jobbet med briljans och skall väl ha någon slags credit för det.

Till slut då, så hände det som jag och rude bwoysen hade väntat nära nog två timmar på. Anthony B stormade stället genom att storstilat sjunga "God above everything" på toppen av Fat-PR:s favvobeat, "In da Club". Han verkade ha snöat in på hip-hop för han gjorde en en lite märklig grej för att trissa upp publiken ytterliggare innan han gick loss i "Harcore life" (Jay-Z-covern), det ordnades nämligen allsång med M.O.P:s "Ante Up" och i mellansnacket efter detta härmade han Ja Rule och förkunnade att Ja var en tafflig kopia av hans "long time brethren" DMX. Nåja, detta var all hip-hop som bjöds och när han sedan sopade till med sin senate conscious-hit "Dark skin" exploderade playan med tändare, hårspray, flaggor och dylikt. Direkt på detta kom "Good cop", "Sunburnt faces", "Waan Back" och "Raid the barn". Vid det här laget visste medborgarna på stranden inga gränser för glädjen. Det var också vid den här punkten som den förbannade Peter Ram ställde till det för Kaptenen (vid ett tillfälle delade jag lägenhet med honom) genom att introducera publiken till "London’s hottest selectah, Captain Morgan" och för att visa sin uppskattning för vitingen punkterade Anthony B stämmningen totalt genom att stämma upp i sin cover av en av "the wicked english artist" Phil Collins låtar, nämligen "Gangstas think twice", vilken måste betraktas som en av hans värsta inspelningar hittills. Jag gömde mig i baren medan skadan reparerades med en version av Bobbans "One drop" och en skrälldus raggalåtar på bekanta riddims som "Showtime", "Joyride" och så vidare. Vid fyratiden varvades tempot ner med "Fire pon rome" och Anthony B avslutade kanonkonserten med ett laddat tal om Irakkriget som på allsångsvis följdes av Peter Toshs "Nuclear war". Som extranummer, lite förutsägbart, sjöng han återigen en av Marleys låtar, givetvis "War", och sedan tog han taxi till femstjärniga Sam Lords Castle. Jag tog nöjt den hyrda Toyota Corrollan till svärmor.

/ Captain Morgan