RECENSION  

TENNIS
FURLINES
CD - Bip-Hop, 2003

Douglas Benford och Ben Edwards, alltså Benge och Si-[cut].db, är tillbaka med sitt sammarbete kallat Tennis. Jag vet inte riktigt om man ska se fram emot detta eftersom förra skivan "Europe on Horseback" inte var speciellt bra. Deras nya skiva heter "Furlines" och handlar uppenbarligen om skogen. Enligt pressreleasen så ska det hela ses som en digitalt guidad tur genom naturen och allt vad den har att erbjuda. Detta lyser då fyndigt igenom i låttitlar som "Badger Tracks" eller "Mole Colour". Jag har inte mycket till övers för det här koncepttänkandet, eller vad man nu ska kalla det. Musik handlar för min del ofta om hur jag själv uppfattar den, men här har någon redan tolkat innehållet på skivan. Jag väljer därför att helt bortse från skogstemat och lyssnar vidare som om ingenting har hänt.

Det man inser direkt är faktiskt att Tennis har skärpt sig en hel del sedan det förra albumet. Istället för att jönsa runt med tusen idéer är "Furlines" ganska tillbakadragen. Musikens struktur är likartad genom varje spår och det känns som om Tennis verkligen vinner på att hitta en låtidé och sedan köra vidare på den utan krångel. "Furlines" känns väldigt elektronisk och i princip varje spår innehåller repeterande och lätt hackande, men finstämda, små slingor samtidigt som fler element läggs till musiken. En försiktig takt vävs in eller eko- och andra effekter får allt större övertag. Speciellt bra är "Otter Story" med en behaglig atmosfär av ljud tillsammans med en dov, minimal rytm och elektroniskt pyssel/knäppande i bakgrunden. Det hela är faktiskt riktigt trevligt och Tennis har, trots sitt fåniga namn, stigit i graderna hemma hos mig.

Glad över detta kan man även konstatera att Furlines innehåller ytterligare en cd. Bip-Hop firar nämligen tjugo-släppta-skivor-jubileum i och med "Furlines" och därför finns en cd fylld med mixar på allehanda spår från "Europe on Horseback" också med. Hemska tanke, men så illa är det verkligen inte. Man har lyckats riktigt bra med att få ihop ett välkänt gäng elektroniska kollegor som har gjort mixarna, bl.a. Pimmon, Scanner och Mikael Stavöstrand. Vissa av versionerna är naturligtvis bättre än andra. Väl värda att nämna är bland annat Taylor Deuprees mix av "Self-seal Mishap". Av originalet hörs inte mycket utan ett magiskt cd-repeterande och en fint flytande melodi har ersatt alla spår av Tennis. Kim Cascone gör en märklig variant av "Safelle" som inte alls är dum. En dunkel och aningen slumpmässig slinga under krångligt och aningen oroväckande missljud. Oroväckande är även Pimmons version av "Contube Alomany". Oberäkneligt och dovt med industriell takt någonstans långt borta.

Bip-hop levererar alltså oväntat nog ännu en riktigt hygglig skiva (Twines "Recorder" var ju något av en höjdare). Vi gratulerar till tjugo släppta skivor och att skivbolaget sannerligen tagit sig i kragen. Helt plötsligt är det inte utan att man ser fram emot nästa släpp.

/ Christoffer